Manus som söker sin scen

En interaktiv barnpjäsföreställning i clownteaterns form, Handlingen bygger på

”teater i teatern”-konceptet, där två clowner (en berättare och en skådespelare) drar

igång en interaktiv lek med den unga publiken för att väcka en lat fiskare som

ständigt klagar över sin otur och brist på fångst, utan att vilja arbeta eller lära sig.

Genom att varva berättelsen om fiskaren med jämförande sidohistorier belyser pjäsen

på ett humoristiskt och lättsamt sätt vikten av arbete, läsning, kunskapsinhämtning

och självständighet. Den landar i en tydlig pedagogisk sensmoral: sann framgång

skapas inte av latskap, utan av glädje och en törst efter vetenskap.

Roller:

Clown 1 som spelar rollen av berättaren

Clown 2 som spelare rollen av lat fiskare

på scenen finns:

en hopfällbar solstol

en upphöjning med infälld trappa

en liten bassäng fylld med vatten

Clown1

Åh, han gör alltid så här. Han sover så väldigt djupt. Ni barn kan hjälpa mig att väcka

honom så att

ha stiger upp och vi kan börja berättelsen.

Men den här gången vill jag att vi väcker honom så att han aldrig gör så här igen!

(Clown 1 förklarar tyst och långsamt för barnen hur han vill att de ska väcka honom

genom att

smälla de papperspåsar han delar ut till alla barnen)

Clown 1

Jag räknar till tre, sen gör vi det tillsamman! OK?

(Tillsammans med barnen räknar Clown 1 tyst till tre och så smäller de alla påsarna

på samma

gång.)

Clown 2

(vaknar upp med ett ryck och får syn på Clown1 och publiken)

Clown1

Åh Hej! (riktar sig till Clown 2)God Morgon! Publiken är här och du måste

presentera dig! Varsågod

å gör det nu på en gång.

Clown 2

Oh, ok! Förlåt. Jag heter ….. och jag ska spela rollen av en fiskare i den här

berättelsen.

Clown 1

Och jag heter ……. och jag är berättaren och så ska jag spela rollen av den andre

fiskaren i den här

berättelsen. När berättelsen är slut vill vi gärna att ni berättar för oss vad ni tyckte och

tänkte om

vår historia, och så ska ni få prova att fiska förstås! (till barnen i publiken) Är ni

redo?

(sätter sig ner på stolen och sätter på sig sina glasögonen och bläddrar i en bok,

harklar sig och

börjar läsa)

Clown 1 (som berättare)

Det var en gång en lat fiskare. Han tog sovmorgon varje dag och klev upp alldeles

försent. Varje dag

tog han sitt metspö och gick till havet för att fiska.

(Musik)

Clown 2

(illustrerar berättelsens gång genom att göra allt som berättas)

Clown 1 (som berättare)

Han kastade ut sitt metspö i vattnet och väntade men fick ingen fisk. När det blev

mörkt tog han sitt metspö över axeln och gick hemåt igen. Nästa dag vaknade han på

samma vis. Försent. Han steg upp, tog sitt metspö och gick hemifrån bort mot havet.

3Där väntade han och väntade. Men han fick inte ens ett napp. Så när det blivit mörkt

tog han sitt metspö och vandrade hemåt igen.

Dag för dag var likadan. Han vaknade försent, tog sitt metspö och gick mot havet.

Där väntade han och väntade han, men fick inte ens ett litet napp. Så han tappade sitt

tålamod och gick hem, ledsen och besviken.

Vecka ut och vecka in hände samma sak. Månad ut och månad in hände sig samma

sak.

År ut och år in (Clown 2 avbryter Clown 1)

Clown 2:

Ja men, Men, det är orimligt att jag ska vakna, gå till havet, fiska och inte få någon

fisk alls. Inte ens en enda liten fisk! Snälla, låt mig åtminstone få en liten liten sardin,

så jag blir glad.

Clown 1

Men, Broder, alla berättelser har sin detaljer. Den här historien handlar om en lat

fiskare som hela tiden misslyckas därför att han inte stiger upp i tid. Han tar

sovmorgon varje dag! Han vaknar försent för att kunna få någon fisk.

Clown 2:

Men varför då? Det är ju DU som är berättaren och du kan ju säga vad som helst. Du

kan till exempel låta fiskaren fiska en stor fisk och sen gå hem glad och rensa fisken

och då när han rensar fiskens mage kan han plötsligt hitta en skatt, kanske en snäcka

med en ring i och den kan (avbryts av Clown 2)

Clown 1:

...sälja för miljontals kronor och bli världens rikaste fiskare...

Clown 2

Hur visste du det?

Clown 2

Det är inte bara du som har såna drömmar. Såna drömmar som handlar när man

lägger sig och sover djupt och när man vaknar upp är man plötsligt rik som ett troll,

utan att ha lyft ett finger.

Berättelse

Clown 2:

Åh vad är det för fel med det? Att bara gå och lägga sig och vaknar upp rik?!

Clown 1:

Men kära vän...det du pratar om är bara en önskedröm, något som man kan önska ska

bli verkligt. Men verkligheten är annorlunda.

Clown 2

Vilken verklighet pratar du om? Det finns många som föds med silversked i mun!

Clown 1

Den verklighet som är att människor jobbar och skaffar en rikedom åt sig själva och

sina barn. Alltså den verklighet där de inte hittar en skattkista eller en ring inuti en

fisk-

Clown 2

Jag har sagt en fisk enligt din berättelse, men jag kan säga nåt annat istället.

4Clown 2

Åhh! Du kan berätta en annan historia. ÅH, ta den från början vet jag! Varsogod, kom

och berätta den för oss, för mig och alla barnen som kan lära sig något av den!

(ger Clown 2 glasögonen och boken som han läst i. Sätter sig nu i berättarstolen och

börjar sin variant av sagan)

Clown 2

Ja, visst, jag kan berätta den historien. Varför inte.

Clown 2

(till barnen i publiken) Nu kära barn, kommer en ny berättare, men en ny historia.

Clown 2

(som berättare) Det var en sång

Clown 1

Vad då det var en sång?

Clown 2 (som berättare)

Jag menar det var en gång. Det var en gång en pojke vars familj var mycket rik. Varje

dag tog pojken sovmorgon, länge, länge och vaknade alltid försent. Pojken hade alla

nya och och moderna grejer. Han hade Ipad, datorer och alla möjliga fantastiska

tekniska leksaker man kan önska sig. Pojken lekte mycket med sina vänner och det

gjorde han precis när han själv hade lust. Han studerade när han ville och behövde

aldrig någonsin tänka på sin framtid. Pojkens familj varjätterika, så pengarna skulle

aldrig någonsin ta slut. Så levde pojken tryggt och säkert resten, å tut, tut, så var

sagan slut.

Clown1

Trygghet sa du...hmm..

Clown1

( riktar sig till barnen i publiken och frågar dom)

Vad tycker ni om berättelsen och vad tänker ni om det sättet att leva på?

Barnen svarar

Clown 1

(till clown 2)

Du säger trygghet. Ok, kan du förklara för mig vad du tror kommer att hända med

pojken om familjen plötsligt bara försvann. Varifrån skulle alla pengarna komma då?

Hur skulle han kunna försörja sig och om han ville starta ett företag eller köpa grejer

då?

Clown 2

Han skulle ha pengar som gräs, eftersom han redan hade ärvt massor av pengar och

han har faktiskt anställt personal som drev alla företagen.

Clown 1

OK, men tänk om han anställt någon personal som var dum, en personal som kanske

var tjuv och stal alla pengarna från honom, hur skulle han upptäcka det då?

Clown 2

Ha! Jag tänkte inte på det…

Clown 1

Du säger att han alltid sov länge och bara klev upp när han själv ville. Du säger att

han bara leker och leker med sina vänner och aldrig behöver bry sig om någonting.

5Clown 2

Jaa, det stämmer.

Clown 1

Nu tänker jag fråga barnen om vad dom tycker om berättelsen. (vänder sig till

barnen) Vad säger ni barn? Hur många leksaker har ni? Hur ofta leker ni med dom?

Hur mycket tid ägnar du åt dina leksaker?

Vad gör du när du lekt klart med dom? Tänker du då att du vill köpa en nya?

Hör på! Han säger att när leksakerna blir gamla så är det bara att köpa nya hela tiden.

Men vi människor måste ha äventyr, men för att ska utvecklas behöver vi och lära oss

nya saker hela tiden. Vi vill skapa mål som vi kan kämpa för att uppnå. Vi vill ha

äventyr och upptäcka nya saker i livet och om oss själva.

Clown 2

Ja Ja! Jag vill vara pilot eller läkare! Eller nej, jag vill bli ett fotbollsproffs och tjäna

massor med pengar! Alla kommer och jubla när de ser mig spela och skrika mitt

namn när jag gör mål!!

Clown1

Ha, ha det räcker inte med att bara säga att du gillar nåt eller bara vill något!

Clown 2

Vad då? Vad menar du?

Clown 1

Vill du veta hur man kan bli en känd fotbollsproffs till exempel?

(vänder sig till barnen, som berättar om hur man gör)

Dom säger att du måste vara vältränad och ska träna på gym (pekar på magen) och så

säger dom att man måste gå i skolan och plugga och veta något om fotboll, kolla på

matcher och ta reda på hur andra fotbollsspelare gjort för att bli proffs. Eller hur, är

det vad ni säger barn? Å Herregud, allt det där… Ja, inget kommer av sig själv, det är

inte bara å bara inte. Nej, vi måste kämpa för att nå dom mål vi vill nå om vi

verkligen vill förverkliga våra drömmar.Du kan inte ana vad härligt det är när man

verkligen kämpat sig fram till sitt mål. Om du hade ett uns av tålamod skulle du

också kunna få uppleva den känslan genom berättelsen som jag började

med att berätta. Men du lät mig ju inte fortsätta.

(vänder sig till barnen och frågar) Mina kära barn, vill ni att jag fortsätter med att

berätta historien?

Barnen

Jaa!

Clown 1

Ser du! All vill höra vad som hände med den late fis!karen. Så, varsågod, ta nu din

roll i berättelsen!

Clown 2

(intar sin roll som lat fiskare) Ok, jag är redo!

Clown 1

(Intar sin roll som berättare) Det var en gång (avbryts av Clown 2)

Clown 2

Vadå? Ska du upprepa hela historien från början igen? Snälla du kan väl fortsätta från

där du slutade!

6Clown 1

Ok kära vänner, hm vart var vi nu någonstans...( grejar med sin bok och glasögon)

Ja, efter ett år så hände samma saker, Fiskaren sover och vaknar, inget nytt har hänt.

Ha ha, jag jag

minns..

Clown 1 (som berättare)

En dag när den late fiskaren som vanligt sovit, vaknat,stigit upp och påbörjat sin väg

till havet, såg

han en annan fiskare som fångat massor av fisk. Den late fiskaren blev så lycklig för

nu trodde han

att havet äntligen blivit påfyllt med fisk och därför ropade han: Hej! Det verkar som

om det finns

massor av fisk i havet idag? Eller hur?

Fiskaren

Det finns det varje dag.

Den late fiskaren

Men hur då? Jag går dit varje dag, men får aldrig någon fisk.

Fiskaren

(Skrattar) Jo men visst, om du går dit vid den här tiden varje dag, förstår jag att du

inte får någon

fisk. (tittar på den late fiskarens metspö) dessutom har du varken kastspö eller något

agn åt fisken.

Eller vilken sort använder du?

Den late fiskaren

Agn? Vadå, vad menar du, vad är det för nåt?

Fiskaren

Alla fiskar har olika agn, bete sånt som man sätter på kroken för att fånga fisken.

(skrattar) Lycka

till! (går sin väg)

Den late fiskaren

Agn...vissa tider ...är de rimligt, är det så det är?

Clown 1 (som Berättaren)

Fiskaren bestämde sig att inte gå till havet den dagen. Han gick hem istället. Nu satte

han sig och

läste allt han kunde komma åt som handlade om havet och om olika fisketekniker och

om vad de

olika fiskarna tyckte om för agn. Varje dag insåg hur korkad han varit.

Korkad?

Alltså inte korkad, men okunnig. Han saknade kunskap om havet och om fiskar och

och tekniker för

att fånga fisken.Ju mer han läste ju mer lärde han sig om hur man fiskade. För varje

dag som gick lärde han sig mer

7och mer. Han studerade hela dagarna och ibland på kvällarna och till och med på

nätterna.

En dag vaknade den late fiskaren tidigt. Glad och nöjd tog han sitt nya spö och sina

agn med sig

och gick till havet, allt som han aldrig hade tagit med sig förut.

Clown 2 (som Den late fiskaren)

Ha ha, hur kunde jag tro att jag skulle få någon fisk förut, fiska utan agn, ha ha! Vad

dum jag varit!

(agnar kroken och slänger ut sin lina) Nu är det den bästa tiden på året att få laxen på

kroken! Åh!

Jag fiskar, jag fiskar!

Clown 2 (som ……)

Åh …… kan du hjälpa mig ? Det ser ut som en stor fisk på kroken!

Clown 1

(hämtar en burk) Absolut! Du kan lägga den här i.

Clown 2

Åh, du kan väl hjälpa mig och dra upp fisken!

(tillsammans hjälps dom båda åt att dra upp fisken)

Clown 1 (som Berättaren)

Framgång nås alltid med glädje, kunskap och törst på vetenskap!

Clown 2

……!!! Jag tror att fisken har en ring i magen! (skrattar)

Tut, tut så var sagan slut!

Nedal Alsuoaf

Sandviken/ 2018

Pjäsen utspelar sig i en festlig miljö som döljer en djup konflikt mellan julens materiella och andliga värden. Tomten ger sig ut på en resa för att dela ut julklappar trots omgivningens varningar, men blir kidnappad av tre figurer (marginaliserade eller bittra över tidigare förluster) som kräver de lyxigaste och dyraste klapparna. Händelseförloppet eskalerar i ett spännande drama som blandar svart humor med mänskligt djup, där Tomtemor och hennes följeslagare försöker genomföra en listig plan (med säckar fyllda av stenar), innan fällan uppdagas och kidnapparna inser att julens sanna innebörd handlar om att hjälpa utsatta barn i krig och fattigdom snarare än att samla lyxiga leksaker.  

Den här pjäsen är särskilt utformat för att kunna uppföras och spelas av teaterelever från 9 till 15 i skolmiljö eller teater/dramagrupper.

Roller:

• Tomten

• Tomten Mor 1 (Den glada)

• Tomten Mor 2 (Den oroliga/listiga)

• Klok (Den Smarte, ledaren)

• Slö (Den Dumma)

• Skak (Den Rädda/Oroliga)

• Nisse 1 (Ledare)

• Nisse 2 (Nisse-Arbetare)

• Nisse 3 (Nisse-Arbetare)

• Nisse 4 (Nisse-Arbetare)

• Nisse 5 (Nisse-Arbetare)

• Molly (Apan)

. Barn (Dvärgarna)

Karaktärsbeskrivning

Tomten: Symbolen för det absoluta givmildheten, visdomen och det stora hjärtat som anser att julklapparna bör gå till dem som lider mest av fattigdom och krig i världen, bortom all personlig egoism.  

Tomten Mor 1 & 2: Den första representerar glädjen och den naiva optimismen, medan den andra symboliserar den realistiska, oroliga sidan och den starka viljan att skydda Tomten och hantera kriser med fast hand.  

Klok: Hjärnan bakom kidnappningen; en självsäker och auktoritär karaktär som försöker driva igenom sin vilja för att säkra de dyra julklapparna.  

Slö: En godmodig och tveksam karaktär som lätt leds med av andra, och som bjuder på komisk naivitet mitt i händelsernas centrum.  

Skak: En ständigt skrämd och ängslig karaktär som plågas av rädslan för att göra fel eller för polismyndigheternas straff, vars interna kamp utgör den känslomässiga vändpunkten på slutet.  

Nisse 1 till 5 (Tomtenissarna / verkstadsarbetarna): Arbetslaget vars roller växlar mellan entusiasm, oro, sökandet efter snabba lösningar och livligt engagemang i handlingens utveckling.  

Molly (Apan): Följeslagaren som bidrar med fart och rörelse, en oskyldig och busig medlare mellan de olika världarna i berättelsen.  

Akt 1: Varningar inför Fällan

Plats: Ett varmt och pyntat vardagsrum hos Tomten Mor. Nisse och Barn leker och jobbar med presenter i bakgrunden.

(Scenen börjar med att Tomten sitter avslappnad med Tomten Mor, medan Nisse och Barn leker och förbereder paket.)

Tomten: (Skrattar tyst och belåtet) Vilket härligt oväsen! Det är så här julandan ska låta. Våra barn fyller verkligen det här stället med glädje, Mor.

Tomten Mor 1: Ja, Tomten! Glädje är allt. Men känner du dig inte hungrig? Lek gör en väldigt sugen på kakor!

Nisse 2: Glöm inte, Tomten, vi måste testa alla pulkor efter lunch!

Nisse 3: Och de nya sparkcyklarna! Jag har putsat dem tills de blänker!

Tomten Mor 2: Stopp! Ät inte för mycket, Tomten, du måste spara på krafterna inför nattens långa resa!

Tomten: (Rycker lätt på axlarna) Oroa dig inte, älskling. Jag är redo. Det är bara några timmar kvar tills vi ska ge oss iväg med alla presenter!

(Nisse 1 springer in hastigt med ett papper, andfådd.)

Nisse 1: Tomten! Tomten! Ett brådskande brev har just anlänt, det verkar viktigt!

Tomten Mor 2: (Tar brevet och öppnar det försiktigt) En inbjudan... Åh, en inbjudan till fika! Den kommer från Fru Hassel uppe på kullen.

Tomten Mor 1: Vilka underbara nyheter! Hennes tårta är oemotståndlig! Vi måste åka genast! Kom igen Tomten, skynda dig innan kakan blir kall!

Tomten Mor 2: Vänta! Det här är konstigt. Fru Hassel har aldrig bjudit oss så här sent. Mitt hjärta känner att något är fel. Åk inte!

Nisse 4: Ja, Tomten Mor 2 har rätt! Kullen är läskig på kvällen!

Nisse 5: Och kakan kanske är för söt! För söt är lika med farligt!

Tomten: (Tar på sig mössan med ett leende och tillförsikt) Sluta nu Mor! Jag kan inte missa Hassels berömda tårta. Var inte så pessimistisk! Jag åker och är tillbaka innan dvärgarnas middag börjar.

Tomten Mor 2: Snälla du! Stanna hemma. Om du går nu vet jag inte när du kommer tillbaka. Ibland är kakor bara en farlig fälla!

Tomten Mor 1: Slösa inte tid på att tveka! Åk och njut! Men... (Viskar) Glöm inte att ta med mig en stor bit på vägen hem!

Tomten: (Skrattar och går mot dörren) Ja, Mor, jag följer den glada röstens råd! Oroa dig inte, jag är strax tillbaka. Adjö!

(Tomten lämnar scenen)

Tomten Mor 2: (Ser oroligt på Nisse 1) Åh nej, han är borta! Jag har en väldigt dålig känsla, Nisse... Jag är rädd att vi har gjort ett stort misstag, ett som jag inte kan förlåta mig för!

Akt 2: Kidnapparna Väntar

Plats: Ett mörkt och ruggigt skjul uppe på kullen. Ett bord och två stolar står i mitten. Något som ser ut som en bur är täckt med tyg i ett hörn.

(Scenen börjar med att Klok, Slö och Skak sitter vid bordet. Skak skakar nervöst på fötterna.)

Skak: (Suckar högt och ljudligt) Jag säger dig, Klok, han kommer inte. Tiden är ute. De är för smarta för att falla för den här gamla kakfällan.

Klok: (Lugnt och fokuserat, putsar på ett äpple) Tyst nu, Skak. Du är som en trasig radio, upprepar samma sak varannan minut. Självklart kommer han.

Slö: (Skakar på huvudet) Nä, jag tror inte det! Han är Tomten! Han flyger! Han ser oss! Han är superhjälte! Jag vill hem och äta gröt!

Skak: Men... men tänk om han luktar på kakan och upptäcker att det inte är Fru Hassels riktiga recept? Tänk om han vet att vi har ljugit? Jag är rädd, Klok! Det är ett brott att kidnappa Tomten!

Klok: (Höjer ögonbrynen uttråkat) För det första: Tomten älskar kakor så mycket att han kommer att ignorera alla små avvikelser i receptet. För det andra: inbjudningsbrevet var perfekt. Och för det tredje... (Slår näven i bordet) Fokusera på uppgiften! Detta är vår enda chans att avskaffa julen för gott!

Slö: (Reser sig upp och dansar nervöst) Avskaffa julen! Avskaffa julen! Men... om vi avskaffar julen, vad ska barnen göra då? De kommer att gråta!

Skak: (Stammar) Jag gillar inte när barn gråter, det påminner mig om... om... strunt samma.

Klok: (Skrattar kallt) Barnen får lära sig. De får lära sig att världen är en kall och mörk plats utan presenter. (Tittar på sin klocka) Vi har några minuter kvar. Slö, gå och se till att burfällan ser inbjudande ut. Skak, du måste gå och se till att repen i buren är säkrade.

Skak: (Hoppar upp) Repen! Buren! Okej, okej! (Börjar springa mot hörnet, snubblar och faller) Aj! Ser du! Det är ett dåligt omen! Det kommer inte att fungera!

Slö: (Pekar och skrattar) Ajajaj! Skak är en olyckskorp! Han snubblar över luft!

Klok: (Suckar djupt, lägger äpplet åt sidan) Res dig, Skak! Du är den dumma som snubblade över ett rep som inte ens finns där. Allt kommer att gå enligt plan. Tomten är så inbilsk med sina egna förmågor att han aldrig skulle föreställa sig att någon vågar kidnappa honom. Gå och gör dig redo nu. Jag hör steg... Han kommer.

Skak: (Lyfter huvudet i skräck) Verkligen? Okej! Vad är min roll? Gömma mig? Hoppa? Skrika?

Klok: (Pekar mot gömstället) Göm dig! Och var tyst! Och kom ihåg: detta är vår chans... och det finns ingen kaka för fegisar.

(Klok kastar en ond blick mot dörren, och Slö och Skak gömmer sig med stor svårighet bakom bordet och bakom en hög med lådor.)

Akt 3: Gåvan från Tomten och Budbäraren

Plats: Ett mörkt och ruggigt skjul uppe på kullen.

(Klok, Slö och Skak gömmer sig. Tomten kliver in, följd av Molly som hoppar och skuttar glatt omkring honom. Molly är inte i en bur.)

Tomten: Hej hej! Vilken trevlig överraskning! Jag hoppas jag inte stör! Var är Fru Hassel?

(Klok, Slö och Skak kommer fram från sina gömställen. Klok ser chockad ut, Slö fnittrar nervöst, Skak är vettskrämd.)

Klok: (Viskar till Skak) Åh, nej! Han har sällskap! Håll dig lugn! Fortsätt med planen!

Skak: (Viskar skräckslaget till Klok) Han har sin lurviga vakt med sig! Jag säger dig Klok, det här kommer att sluta illa! Vad gör vi med apan?!

Slö: (Viskar högt) Titta! En apa! Jag gillar apor! Kan jag klappa den?

Tomten: (Ler vänligt) Åh, hej där! Jag är ledsen, men lilla Molly är min bästa vän. Hon följer mig överallt! Hon var med på inbjudan, antar jag?

Klok: (Återfår kontrollen, ler falskt) Välkommen, Tomten. Vi är hennes nya bagare. Fru Hassel fick bråttom, men bad oss bjuda dig på det här specialkak-fikat. (Lägger fram kakan) Varsågod! Smaka på kakan! Den är gjord med vår hemliga "Jul-sömn-sirap".

Tomten: (Tar en stor tugga) Mmm! Den är ljuvlig! Och jag känner mig plötsligt väldigt... trött...

(Tomten faller i djup sömn. Molly skriker till av rädsla och springer oroligt runt honom.)

Klok: Perfekt! Slö! Skak! Nu! Bind Tomten fort! Vi har inte mycket tid!

(Slö, Skak och Klok binder Tomten med rep. Molly är arg och hoppar nära dem, men Klok ignorerar henne.)

Skak: (Pekar på den oroliga Apan) Men Apan då? Hon är lös! Hon kommer att bita oss och förstöra allt!

Slö: Hon ser ut som en arg fluffboll! Lägg henne i buren, Klok!

Klok: (Tittar på Molly, som stirrar på Tomten) Nej. Vi använder henne! Hon är snabb och Tomten Mor kommer att tro på henne! Hon är vår budbärare. (Klok skriver meddelandet på en lapp, fäster det med ett tunt rep på Mollys ben.) Lyssna noga, lilla Molly. Du springer hem till Tomten Mor nu! Du ger henne det här brevet. Om hon inte gör exakt vad vi säger... (Pekar på Tomten) ...då ser ni Tomten aldrig mer! Nu sticker du!

(Slö öppnar dörren. Molly, som ser Tomten bunden, rusar ut med budskapet fastbundet.)

Skak: (Ser på Tomten som är fastbunden) Hon gjorde det! Betyder det att vi lyckades?

Klok: (Ler triumferande) Ja, Skak. Det betyder att alla julklappar snart är på väg hit. Julen är avskaffad! Nu väntar vi!

Akt 4: Molly Kommer Hem

Plats: Vardagsrummet i Tomten Mors hus.

(Tomten Mor 2 och Nisse 1 samlar stressat utrustning. De planerar att leta efter Tomten.)

Tomten Mor 2: Har du lagt i nödfilten, Nisse 1? Det är iskallt däruppe på kullen.

Nisse 1: Allt är klart, Mor!

(Molly störtar in i rummet, utmattad. Hon pekar vilt mot presenthögarna och Tomten Mor.)

Tomten Mor 1: (Förfärad) Molly! Du är tillbaka!

Tomten Mor 2: (Går snabbt fram till Molly) Vad har hänt? Har de skadat Tomten? (Tomten Mor 2 tar snabbt lappen som sitter fast i repet.) (Läser den, skriker) Det här är inte bara en kidnappningslapp. Det är en instruktion!

Nisse 1: Vad står det?

Tomten Mor 2: (Läser högt) "Tomten är tillfälligt i säkerhet. Men om ni vill se honom igen, ska ni göra två saker: För det första, samla alla julklappar till vår stuga inom en timme. För det andra: Ring inte polisen. Om vi hör en enda siren, kommer ni aldrig att se Tomten igen."

Tomten Mor 2: (Bestämt) Vi gör precis som de säger! Tomtens liv är viktigast! Nisse 1! Hämta vår största lastvagn! Vi åker nu!

(Alla rusar ut i full larmberedskap.)

Akt 5: Nödinsamling och Stenarnas Idé

Plats: Tomtens Stora Verkstad. Fullt av julklappar.

(Scenen är kaotisk. Alla Nisse, inklusive Barnen, springer runt och samlar stressat ihop ALLA julklappar från hyllorna. Tomten Mor försöker sortera presenterna i stora säckar.)

Tomten Mor 2: Fortare! Fortare! Tiden går! Vi har bara minuter på oss innan timmen är slut!

Nisse 3: Jag lägger de norska presenterna i den här säcken! Var ska de isländska?

Nisse 4: Ska vi ta med de nya, dyra, eller de små, mjuka nallarna?

Tomten Mor 1: (Försöker le) Lugna dig, Nisse! Sortera efter namn, det går snabbare! Jag är säker på att kidnapparna bara vill ha de stora presenterna.

Tomten Mor 2: (Arg) De vill ha alla presenter, din dumbom! De vill förstöra allt! Sluta sortera efter namn, lägg allt i säckar!

(Molly snubblar in i verkstaden igen. Hon pekar mot presenthögarna och sedan mot dörren, som om hon upprepar Kloks hot.)

Nisse 5: Hon är utmattad! Hon har sprungit hela vägen!

Nisse 2: Vi måste skynda oss! Vi måste ringa polisen!

Tomten Mor 2: (Hårt och bestämt) Glöm det! Brevet sade tydligt: ingen polis! Våra liv är viktigare än en bra plan! Vi måste skicka dem presenterna! Men...

(Tomten Mor 2 tittar på en stor säck som står tom bredvid en hög med tunga stenar som används för att hålla fast kartor.)

Tomten Mor 2: Jag har en idé! Kidnapparna vill ha "alla presenter"! De vill inte veta vad som är inuti!

Tomten Mor 1: Vad menar du? Tiden rinner ut!

Tomten Mor 2: Lyssna nu! Vi tar de riktiga presenterna och gömmer dem! Vi fyller säckarna med stenar! Tunga, stora, men inslagna stenar! Det ser ut som presenter, men de kommer att få en stor överraskning!

(Hela verkstaden tystnar. Nisse 3 tappar en tomteluva i förvåning.)

Nisse 1: Stenar?! Det är ju genialt! De vill ha julens vikt, inte julens innehåll!

Tomten Mor 1: (Hennes ansikte är fortfarande blekt) Men... men tänk om de upptäcker det? Tomten är bunden! Då är vi i ännu större fara! Jag tycker fortfarande vi ska ringa polisen...

Tomten Mor 2: (Tittar Tomten Mor 1 rakt i ögonen) Vi måste chansa! Tomten är en hjälte, och vi måste vara listiga! Vi väljer det riskfyllda draget! Alla! Byt ut presenterna mot stenar! Nu!

(Alla Nisse, inklusive Barnen, börjar skratta och jobba febrilt med att fylla säckar med stenar, tejp och omslagspapper. Tomten Mor 1 skakar på huvudet, men börjar hjälpa till.)

Akt 6: Stenarna och det Sista Ultimatumet

Plats: Framför Kidnapparnas Skjul.

(Klok, Slö och Skak står vid skjulets ingång. Nisse 1 och Nisse 2 anländer, mödosamt dragandes på en vagn fylld med stora, tunga säckar. Molly sitter vaksamt på vagnen).

Klok: (Med ett självsäkert leende) Ah, se där! De var i tid! Jag visste att de skulle lyda!

Slö: (Gnuggar händerna av förtjusning) Julklappar! Massor av julklappar! Klok, vi är rika! Nu kan vi äntligen avskaffa julen!

Nisse 1: (Med dämpad röst) Vi gjorde som ni befallde. Här är alla julklappar. Nu... släpp Tomten!

Klok: (Går lugnt fram) Lugna er, små dvärgar. Affärer görs i ordning. Först leverans, sedan utbyte.

Skak: (Rusar fram och försöker lyfta en stor säck, men stönar av ansträngning över vikten.) Oj! De är tunga! Tunga julklappar i år! Måste vara de där nya tegelstenarna... Men Tomten är där inne! (Pekar mot skjulet) Jag hämtar honom!

Klok: STÅ STILL, SKAK! (Klok skriker till och stoppar Skak. Klok har sett att vikten är onaturlig.)

Skak: (Backar i skräck) Men... Klok? Varför skriker du?

Klok: (Höjer handen och pekar på säckarna) Det här känns fel. Väldigt fel. (Går fram till vagnen, drar fram en liten kniv och sticker den slumpmässigt i en av de stora säckarna.)

Nisse 2: (Viskar förskräckt till Nisse 1) Åh nej, han har upptäckt oss!

(Klok sliter upp förpackningen. Han drar upp en stor, kall, grå sten.)

Klok: (Hans röst blir isande kall och hård) STENAR! Ni försökte lura mig?! Ni gav mig STENAR istället för leksaker?! (Klok håller upp stenen mot dvärgarnas ansikten. Slö tittar på stenen, sedan på Klok, i total chock.)

Slö: (Får panik och petar på en annan säck) Åh nej! Inga presenter... bara... bara fula stenar! Vi är lurade!

Nisse 1: (Försöker förklara sig) Vi... vi trodde...

Klok: (Avbryter med raseri) TYST! Tror ni att ni är smarta?! Tror ni att ni kan leka med mig?! Julen är kanske redan över, men nu har ni förseglat Tomtens öde! (Molly, som inser faran, börjar skrika och hoppa vilt.)

Klok: (Lugnar snabbt ned sig, blicken blir iskallt beräknande. Han tittar på Nisse 1.) Jag ger er en SISTA CHANS. En SISTA, och jag menar det!

Nisse 1: (Försiktigt) Vad... vad vill ni?

Klok: Ni tar dessa dumma stenar och dumma vagnar och återvänder till er verkstad. Jag ger er två timmar. Inte en minut mer! Den här gången tar ni med er riktiga presenter! De dyraste leksakerna ni har! Och en extra stor påse med guldglitter! (Hotfullt) Om ni inte är tillbaka med äkta julklappar inom den tiden, och om jag ser en enda polis... då kommer Tomten att fira jul med snömonstren, ensam i bergen! Har ni förstått?!

Nisse 2: (Viskar till Nisse 1) Två timmar! Vi klarar det!

Nisse 1: (Tittar Klok rakt i ögonen) Förstått. Vi kommer tillbaka. Men om ni rör Tomten...

Klok: FÖRSVINN! Tiden rinner ut!

(Nisse 1 och Nisse 2 vänder snabbt och drar den tunga, stenfulla vagnen tillbaka mot verkstaden. Molly följer dem, frustrerad. Slö och Skak stirrar fortfarande på stenen i sin hand.)

Slö: (Nästan gråtande) Han lurade oss, Klok! Han gav oss stenar!

Skak: Jag sa ju att det inte skulle fungera! Vi är i trubbel!

Klok: (Slår Slö lätt på armen, med ett triumferande leende) Oroa dig inte, Slö. Nu vet de att vi menar allvar. Och den här gången kommer de att ta med sig de bästa julklapparna! Två timmar. Vi vinner fortfarande!

Akt 7: Två Timmar och Det Svåra Beslutet

Plats: Tomtens Stora Verkstad. Massor av leksaker och guldglitter ligger utspridda. Klockan på väggen visar 2:00 (två timmar kvar).

(Scenen är kaotisk igen. Nisse och Barnen packar motvilligt de dyraste och finaste julklapparna i nya säckar. Tomten Mor 1 går fram och tillbaka, skakande av ilska och förtvivlan.)

Tomten Mor 1: (Ropar) Jag sa ju det! Jag sa att det skulle misslyckas! Att skicka stenar! Det var det dummaste jag har hört! Nu är Tomten i ännu större fara!

Tomten Mor 2: (Lugn, men med ansträngd röst) Vi hade inget val! Vi behövde tid!

Tomten Mor 1: Tid?! Du gav dem två timmar extra! Och nu kräver de de dyraste julklapparna! Detta är ditt fel, Mor! Du ville leka detektiver! Den här gången lyssnar ni på mig!

Nisse 1: Mor, vi har snart packat klart de dyra presenterna. De är redo. Men vad ska vi göra? Har du en ny listig plan, Mor 2?

Nisse 5: Vi kan byta ut innehållet mot godis! Alla älskar godis!

Nisse 4: Nej! Godis är inte tillräckligt dyrt! Klok är smart nu!

Tomten Mor 2: (Tyst, tittar ned i golvet) Vi kan inte lura dem igen. Klok är för smart nu. Om vi försöker en gång till... (Tittar på Molly, som sitter vid hennes sida) ...då kommer de att skada Tomten.

Tomten Mor 1: (Gråtande) Exakt! Vi måste ringa polisen! De kan storma skjulet!

Tomten Mor 2: Nej! Tomten är inte värd ett livsfarligt räddningsuppdrag! Han skulle aldrig riskera andras säkerhet!

Tomten Mor 1: (Skriker) Vi kan inte ge dem julen! Det är allt vi har! Tänk på barnen i hela världen! Tänk på ditt jobb!

(Tomten Mor 2 möter Tomten Mor 1:s blick. Hela verkstaden tystnar. Det är dags för beslutet.)

Tomten Mor 2: (Hon tar ett djupt andetag. Hennes röst är klar och fast.) Lyssna på mig. Alla. Vi har ett val: Julens alla materiella symboler... eller Tomten. Det är sant att de dyra klapparna kommer att försvinna. Men Tomten är mer värdefull än varje present i den här verkstaden. Utan Tomten kan vi inte ha jul alls. Han är julens hjärta. (Ser på Nisse 1) Vi gör det. Vi ger dem julklapparna. Vi räddar Tomten. Tomten är värd mer än alla leksaker i hela världen.

Nisse 1: (Nickar långsamt) Tomten är värd mer... Vi lyder order, Mor.

Tomten Mor 1: (Hennes ilska släpper och ersätts av sorg. Hon tar tag i Tomten Mor 2:s arm.) Men... om vi ger dem klapparna... då har de vunnit!

Tomten Mor 2: (Fast och beslutsam) Vi ger dem presenterna. Vi får tillbaka Tomten. Och sedan... då ska Klok, Slö och Skak få ångra den här dagen. Nisse! Lasta på de riktiga presenterna! Vi åker nu!

(Scenen avslutas med att Nisse och Barnen börjar lyfta de dyra, riktiga julklapparna mot vagnen, nu utan några skämt, utan bara sorgsen beslutsamhet. Tomten Mor 2 ser bestämd ut, medan Tomten Mor 1 gråter tyst.)

Akt 8: Sanningens Gåva och Uppgörelsen

Plats: Framför Kidnapparnas Skjul. Vagnen med de äkta, dyra julklapparna står parkerad.

(Scenen börjar. Tomten Mor 2 och Nisse 1 står vid vagnen. Klok, Slö och Skak kommer ut ur skjulet. Klok drar den nu uppbundna Tomten, som är utmattad men ler svagt.)

Klok: Här är Tomten. Vi håller vårt löfte. Var är presenterna?

Tomten Mor 2: De är här. (Pekar på vagnen) Låt Tomten gå först.

Klok: Nej! Affärer görs i ordning. Ni får Tomten när vi har bekräftat klapparna. Slö! Skak! Kontrollera lasten!

(Slö och Skak kastar sig mot vagnen och öppnar en säck. De ser riktiga, glänsande leksaker och guld.)

Slö: (Skriker av glädje) De är äkta! Riktiga klappar! Guldglitter! Vi vann, Klok!

Skak: Vi klarade det! Vi är inte rädda längre!

Klok: (Med ett arrogant leende, skär snabbt av Tomtens rep) Grattis, dvärgar. Ni tog rätt beslut. Nu, försvinn härifrån!

(Tomten gnuggar sina handleder. Klok, Slö och Skak börjar dra vagnen mot skjulet. Plötsligt ställer sig Tomten upp och talar.)

Tomten: (Lugnt och varmt) Ni har inte vunnit, mina vänner. Och jag tror att vi måste tala om något viktigt först.

(Klok, Slö och Skak stannar.)

Tomten: Jag är ledsen för att ni blev så arga på mig. Jag minns era önskningar: Klok, du ville ha pulkan. Slö, du ville ha den radiostyrda bilen. Och Skak, du ville ha den där magiska nallen. Ni fick ingenting förra julen, och ni skulle inte heller fått något i år. Och det beror på att jag, i år och förra året, har tagit ett viktigt beslut: att ge alla julklappar till de barn som lider allra mest. De som drabbas av krig, av extrem fattigdom och av hunger. De har förlorat allt och känner ständig smärta och förlust. Min uppgift som Tomten är att fylla deras liv med den glädje och det hopp de saknar, mitt i deras stora nöd. Därför kunde jag inte ge presenter till er, eller till någon annan som har det relativt bra här hemma.

(Skak börjar gråta. Slö ser Klok i ögonen. Klok tittar ned i marken.)

Skak: (Med kvävd röst) Vi... vi var arga för att vi inte fick en leksak... medan du försöker ge glädje till barn som förlorat allt i krig och fattigdom...

Slö: Vi är de dumma. Vi har slösat din tid med vår lilla, själviska besvikelse!

Klok: (Överväldigad av insikt, bestämd) Tomten. Förlåt oss. Vi har inte vunnit någonting. Vi har förlorat synen på vad julen handlar om. Vi måste hjälpa dig! Vi måste se till att de presenterna når fram! Tomten Mor! Nisse! Vi bär tillbaka alla julklappar till släden! Vi måste skynda oss! Barnen som behöver dem kan inte vänta en minut till!

(Klok, Slö och Skak släpper vagnen och börjar lyfta tillbaka säckarna mot Tomtens färdriktning. Nisse 1 och Tomten Mor 2 skyndar sig att hjälpa till.)

Tomten: (Kramar Skak och lägger en hand på Kloks axel) Ni har förstått! Det är den största gåvan ni kan ge.

(Tomten Mor 2 och Nisse 1 ler lyckligt. Klok, Slö och Skak ler uppriktigt för första gången.)

Tomten: Nu har vi ingen tid att förlora! Hoppa in i släden! Vi har hela världen att dela ut klappar till! Och vet ni vad? Jag har tre speciella presenter till er i år!

(Scenen slutar med att Tomten, Tomten Mor, dvärgarna, Klok, Slö och Skak skyndar sig mot vagnen, och julstämningen segrar).

Nedal Alsuoaf

2023 söderhamn kulturskola

I en smart dramatisk form som väver samman fiktion och verklighet tar pjäsen "Akta bråket och bli snäll!" oss med till hjärtat av en livlig skola fylld av vardagliga konflikter. 

Pjäsen börjar med en intensiv dramatisk scen på rektorns kontor, där spänningarna stiger mellan skolledningen och upprörda föräldrar efter ett häftigt bråk mellan eleverna.

Men mitt under den dramatiska höjdpunkten bryts den fjärde väggen för att avslöja en överraskande sanning: vi befinner oss på en filminspelning med en regissör, ett produktionsteam och skådespelare som gestaltar verkligheten ur ett pedagogiskt perspektiv. Verket väcker djupa frågor om mobbning, vardagsstress och konstens kraft att leda barnen mot fred och medkänsla.

Denna pjäs bygger på ständiga missförstånd och regissörens progressiva sammanbrott. Regissören går metodiskt igenom teamet en och en för att säkerställa att alla är redo, följt av klaff-assistentens exakta nedräkning (5-4-3-2-Action). Skådespelarna och teamet uppmuntras starkt att improvisera och hitta nya, galna tolkningar och genrer för varje ny tagning (t.ex. robot-versionen, actionhjälte-versionen, skräckfilms-versionen eller andra absurda idéer) för att driva regissören till absolut vansinne.

Den här pjäsen är särskilt utformat för att kunna uppföras och spelas av teaterelever från 9 till 15 i skolmiljö eller teater/dramagrupper.

Rollerna

Rektor Lindström: Skolans ansträngda och byråkratiska rektor som försöker hantera ständiga konflikter och upprörda föräldrar mitt under det tunga ansvaret för en stor skola.

Suzzan: Rektorns snabba men lätt distraherade assistent som sköter praktiska ärenden och hämtar personer och föremål vid behov.

Helena - Alicias mamma: En bestämd och stressad förälder som noggrant räknar sina förlorade ekonomiska tillgångar och arbetstimmar på grund av de upprepade skolbesöken.

Karin - Allys mamma: En känslosam förälder som omedelbart vill se sitt barn och dras in i häftiga dispyter med skolledningen och de andra föräldrarna.

Alicia & Ally: De två eleverna som är inblandade i bråket, var och en försöker framställa sig själv som offer medan de anklagar den andra för att ha startat konflikten.

Alma & Disa: Elevernas vänner och ögonvittnen som lägger fram sina egna motstridiga berättelser om händelserna i biblioteket och på mattelektionen.

Regissör (Billie): Inspelningens konstnärliga ledare som fokuserar på det pedagogiska djupet och vill vägleda skådespelarna mot att belysa barnens värld och budskapet om vänlighet.

Producent Mikael: En pragmatisk person med fokus på budget och kostnader, som ständigt funderar på att ordna billigare mat (som falafel eller McDonald's) till teamet.

Agnes (Sminkös): Ansvarig för skådespelarnas utseende och fixar smink eller svettiga pannor inför nästa tagning.

Fotografer & Regiassistent Lukas: Det organiserade tekniska teamet som sköter kameravinklar, objektiv och ger klartecken för nästa scen.

Ett överbelamrat och klassiskt rektorskontor som utstrålar stress och byråkrati. Ett tungt träskrivbord belamrat med papper och mappar, en stor skinnstol för rektorn, samt några enkla stolar för de upprörda föräldrarna och eleverna. På väggarna hänger officiella skolanslag och regeldokument.

(Scenen öppnar på ett hektiskt och överbelamrat rektorskontor. Rektor Lindström sitter vid skrivbordet, djupt frustrerad och pratar högt ut i luften medan han försöker svälja en macka.)

Rektor: (Ropar högt mot dörren) Suzzan.. suzzan.. suzzaaaaan!

Suzzan: (Kommer in hastigt, andfådd) Ropar du efter mig?

Rektor: Du är Suzzan, eller hur!

Suzzan: Ja, absolut!

Rektor: Så det menar att jag ropar efter dig! Åhhh, vilken tråkigt dag! Låt föräldrar komma in!

Suzzan: Vilka föräldrar! Ah, jag minns! Förlåt! (Går ut och hämtar föräldrar. Föräldrarna kommer in med bestämda och upprörda steg).

Rektor: Välkomna hit! Vad bra att ni kommer snart!

Alicias mamma: (Avbryter ilsket) Vad hände för mitt barn, är hon bra?

Allys mamma: Jag vill se mitt barn nu! Var är hon?

Rektor: (Räck upp händerna för att lugna dem) Försöker lugna del! Varsågod och sätta snälla! Ni kommer se barn snart! Men låt mig förklara först!

Allys mamma: (Avbryter) Allys mamma: vad ska du förklara! Det tionde gånger kommer jag hit denna vecka på grund av bråket mellan barn! Jag behöver inte anta detta!

Alicias mamma: Exakt! Vet du hur mycket pengar förlora jag från mitt lön på grund av tillståndet från jobbet för att jag kommer hit?

Rektor: Vet ni hur många barn vi här i skolan?

Alicias mamma: Typ 600 st.

Allys mamma: Jag bryr inte på det!

Rektor: Självklart! Det är 730 st! Vet ni vad menar den?

Mammor samtidigt: Nej!

Rektor: Det betyder att det finns 728 andra barn som förutom dina barn som behöver vård! Det menar att jag inte bara era barn i skolan! Vi gör bästa! Men ni också måste göra bästa!

(Rektor ropar ut efter Suzzan igen för att avbryta spänningen)

Rektor: Suzzan.. suzzan!, suzzaaaaan! Suzzan kommer in och hon försöker svälja smörgås!

Suzzan: (Med mat i munnen) Vaddå! Ursäkta mig, men jag tänkte att det är bra att hinna och äta.

Rektor: Hämta barnen hit! Suzzan.. okej! (Suzzan går ut och hämtar barnen. Barnen kommer in).

(Ett barn som är Alicia har skadat sig av någon ögon och hon knapt se sin väg fram! Andra barn är Ally och hon skadad sig med handen och foten och hon knapt orka promenera).

Alicias mamma: (Chockerad) Alicia? Vem är du?

Allys mamma: (Skriker) Ally! Mamma snälla låt mig sätter istället dig!

Alicias mamma: Vad hände verkligen?

Allys mamma: Varsågod och berätta till era mammor vad hände?

Alicia: (Gråtande) Jag vet inte verkligen varför hon slog mig! Jag satte mig med mina kompisar och plötsligt hon attackerade mig som monstret!

Ally: (Försvarar sig upprört) Vad! Hon ljuger! Det är hon som attackerade mig när jag gick ut från toaletten!

Rektor: (Slår näven lätt i bordet) Vi ska snart veta vem som berättade sanningen! Suzzan.. suzzaaaaan!

Suzzan: Vaddå!

Rektor: Hämta kompisar!

Suzzan: Vilka kompisar?

Rektor: Mina kompisar! Deras kompisar som vara med när bråket hände!

(Suzzan på ut och in med Vännerna Alma och Disa kommer in på kontoret och ställer sig på rad bredvid varandra)

Rektor: Kan ni berätta vad ni har sett!

Alma: Vi satt i biblioteket och läste en rolig roman som handlade medeltiden och den var otroligt...

Rektor: Avbryt henne! Jag frågade inte dig om romanen och vad ni har läst! Vad har ni sett?

Alma: Viste! Men jag försökte vara tydlig! Okej, jag hoppar över den delen! Plötsligt kommer hon och slog henne och jag vet inte varför! Hon skrek bara hela tiden!

Rektor: Plötsligt sa du! Vänd dig åt andra kompisar! Och du! Vad har du sett?

Disa: Vi var i rasten och diskutera vad som hänt i mattelektionen och försöker komma ihåg detaljer när vi går 9 mot 9!

Rektor: Kan du hoppa över den delen snälla! Och gå till den delen när bråket hände!

Disa: Okej, jag försökte vara tydlig! Hon attackerade henne och slog henne plötsligt som ett monster!

(Stopp! Stopp! Dörren öppnas och regissören Billie tillsammans med det filmande teamet kommer in)

Regissör Billie: Tack för alla! Bra jobbat! Det var bra, men ni vet att vi filmar den här filmen på grund av fokus på barns värld och vår önskemål till att ändra den och låt barn mer uppmärksamma! Att de har bra relation och bla bla bla! Så jag tyckte att det var tråkigt lite gran särskild i början! Så kan ni repetera den med lite energi i scenen! Jag vill ha äkta energi! Jag vill ha känslor som pulserar av liv utan någon konstighet och stillhet! Förstår ni? Låt oss ta om scenen från början med samma text, men med ett ärligt och brinnande hjärta!

Skådespelare tillsammans: Ja, självklart! Vi gör det!

Regissör Billie: Bra bra! Så är ni bereda?

Agnes (Sminkös): Ett ögonblick! Det finns några skådespelare som är svettiga och jag kommer fixa smink snart!

Regissör Billie: Ok.

Fotograf: Var formen fin eller vill du att ändra någonting! Jag kändes att jag kan zooma in lite på skadan för att när barn titta på filmen blir rädda!

Regissör Billie: Bra förslag! Gör det!

Producent: Är det ok falafel för alla på lunchen? Förlåt men vi har inte bra ekonomi så därför är det billigast mat som jag har hittat! Annars McDonald's eller hamburgare!

Skådespelare: (Några nöjda och några vill något annat!)

Producent: Okej jag kommer skriva den!

Regiassistent: Är alla bereda nu! Vi har inte så länge tid snälla! Måste vi klara snabbt innan att skolan öppnar och kommer eleverna och personalen!

Alla i tidsordning: Ja, är klart, beredd!

Regissör Billie: 5-4-3-2...

Regiassistent: Akta bråket och bli snäll, scen nummer 121 fm action!

Rektor: SUUUZZZAAAAN.. SUUUZZZAAAAN.. SUUUZZZZAAAAAAAAAAAAAN!!

Suzzan: Jag är HÄÄÄÄR! Skriker du för att väcka de döda, Rektor?!

Alicias mamma & Allys mamma: Var är mitt barn, för Guds skull?! Hon är slaktad! Du är en mördare!

Rektor: Håll tyst båda tvåöööö! Det finns 730 barn här!

(Regissör Billie får ett nervöst sammanbrott)

Regissör Billie: STOPP! STOOOOPP! Bad jag er att förvandla skolan till en romersk gladiatorarena?!

Agnes (Sminkös): Lugna dig, Billie, svetten förstör din makeup, vi fixar det bums!

Producent: Jag avbokade falafeln och beställde barnmenyer med plastleksaker!

Regiassistent: Inget skrik, lugn och djupinnerlig energi!

(Regissör Billie sitter på sin stol med döda, uppgivna ansiktsdrag, medan teamet ler mot honom med absolut kyla.)

Regissör Billie: (Med en viskande och helt knäckt röst) Jag vill bara ha lugn... bara ett normalt och naturligt lugn... utan skrik och utan galenskap... förstår ni vad ordet lugn betyder?

Skådespelare (Med kusligt lugn och breda, kalla leenden): Ja... totalt lugn... vi fattar, Billie... allt kommer att bli så lugnt, kallt och skönt.

Producent: (Viskar oberörd medan han äter en barnmeny) Väldigt lugnt... här, ta en pommes frites, Billie, för att kyla ner dina nerver.

Agnes (Sminkös): (Pudrar Billies näsa med ett iskallt leende) Och lite puder på det så att du inte svettas bort medan du kollapsar, kära du.

Fotograf: (Fokuserar kameran) Jag filmar ditt nervsammanbrott i snygg närbild, det blir mycket konstnärligt!

Regiassistent: Allt är redo. Sätt igång ert vackra, kalla lugn nu!

Regissör Billie: (Blundar i fullständig uppgivendom) Gör vad ni vill... action med ert förbannade lugn.

Skådespelarna utför allt med total kyla, slappa suckar och dämpade, hysteriska skratt från början till slut.)

Rektor: (Säger med extrem kyla och helt uttryckslöst ansikte, och flinar sarkastiskt) Suzzan... min älskling... var snäll och gå ut och hämta föräldrarna... hahahaha... vilket rart liv.

Suzzan: (Kommer in jättesakta och skrattar ett lätt, hysteriskt skratt) Hehehe... javisst, Rektor... jag går och hämtar dem... hahahaha... så kul och tomt på samma gång...

(Går ut och kommer tillbaka i slow motion med mammorna)

Alicias mamma & Allys mamma: (Kommer in och skrattar med ett konstigt, stötvis och hysteriskt skratt) Hahahah... hej vår vackra rektor... mitt barn slog hennes barn och krossade hennes huvud... hahahaha... underbart!

Rektor: (Skrattar ett kallt, hysteriskt skratt och tuggar på mackan oberört) Hahahah... det gör inget... vi har 730 barn... låt dem dö allihop... hahahaha... det här är ljuvligt!

Alicia & Ally: (Kommer in haltande och skrattar kollektivt och hysteriskt) Hahahah... titta mamma, min arm är av och jag skrattar... hahahaha... vad kul det är att blöda...

(Alicia och Ally fortsätter sin dialog i samma kalla, hysteriska lunk, medan mammorna och rektorn fyller i)

Alicia: (Skrattar hysteriskt) Hahahah... du drog mig i håret, Ally... så trevligt...

Ally: (Skrattar tillbaka) Hahahah... ja, och du bet mig i fingret, Alicia... underbar vänskap...

Alicias mamma: (Klappar händerna sakta) Hahahah... ja, låt dem leka, de är ju så söta när de mördar varandra...

Allys mamma: (Håller med med ett dött leende) Hahahah... exakt, mycket bättre än att arbeta eller betala skatt...

(Rektor ropar på Suzzan för att kalla in kompisarna, allt sker medan alla fnissar hysteriskt)

Rektor: Hahahah... Suzzan... var snäll och hämta... kompisarna... hahahaha...

Suzzan: Hahahah... jag springer... fast i slow motion... hahahaha... (Går och hämtar Alma och Disa)

Alma & Disa: (Kommer in och skrattar med ett konstigt, kyligt skratt) Hahahah... vi satt i biblioteket och läste om medeltiden och plötsligt slog hon henne... hahahaha... så lugnt och fint!

Rektor: Hahahah... tack mina kära vittnen... vill ni ha en macka med dödsångest?

Alma & Disa: Hahahah... nej tack, vi är på diet... hahahaha...

(Regissör Billie tittar på denna totala fars och gemensamma hysteri, lägger huvudet på bordet och ger efter för det galna skrattet, medan hela kaffekokande och filmande teamet deltar i slutet)

Regissör Billie: (Skrattar hysteriskt för sig själv medan han lätt slår pannan i bordet) Hahahah... jag har blivit galen på riktigt... vi är alla galna...

Producent: (Lägger en hamburgare på Billies huvud) Hahahah... ät och va glad, Billie, filmen är en mästarklass i psykiatri!

Agnes (Sminkös): Hahahah... alla skådespelare är svettiga av skratt, det är fantastiskt!

Fotograf: Hahahah... jag byter till storbildskamera, det här är årets komedi!

Regiassistent: (Med största allvar mitt i all absurditet) Helt fantastiskt! Scenen är slut! Vi klarade det med maximalt lugn!

Alla (Teamet och skådespelarna tillsammans med en lugn, samstämd och hysterisk röst): Hahahah... och därmed slutade scenen i fullständig succé, kollektiv galenskap och enorm själslig frid! 

(Regissör Billie orkar inte längre. Han reser sig hastigt upp från stolen, skakar av ilska, slår handen hårt i bordet och skriker med hela sitt väsen ut sin frustration mot hela teamet och skådespelarna.)

Regissör Billie: (Skriker med darrande, ursinnig röst) Vad är det här för någonting?! Vad är det här för cirkus och trams?! Håller ni på med dolda kameran eller vad är det frågan om?! Är det här skådespeleri eller ett yrkesarbete?! Om ni inte förstår vad jag säger, säg till mig att ni inte fattar så att jag kan förklara instruktionen igen! Jag bad om lite energi och liv och ni förvandlade dem till galningar, och så bad jag om lite lugn och ni förvandlade det till skratt och fars! Hur i hela friden ska jag kunna arbeta och fortsätta med er?!

(Alla stannar upp och tittar chockat på Billie som flämtar av ren ilska och tar sig för huvudet. Producenten Mikael kliver snabbt och självsäkert fram, lägger en hand på Billies axel och försöker rädda situationen med ett brett, lugnande leende.)

Producent Mikael: (Viskar lugnande till Billie) Ta det helt lugnt, min vän... andas ut, min skatt. Det är absolut ingen fara. Det här är ju professionella skådespelare av högsta klass, de vill bara väl! Ge mig bara en chans. Låt mig ta över det här lilla problemet och förklara för dem, jag har en idé som jag vet kommer att gilla! Gå och sätt dig, drick lite vatten och lugna ner dina nerver, jag löser det här på ett ögonblick!

Regissör Billie: (Suckar djupt, stirrar trött på honom och går mumlande och besegrad för att sätta sig i ett hörn för att lugna sina nerver) Gör som du vill... gör vad du vill... jag orkar inte mer.

(Mikael vänder sig om mot skådespelarna och resten av filmteamet med ett triumferande leende. Han går fram till var och en av dem, lutar sig nära och viskar konspiratoriskt med låg röst för att ge dem den nya instruktionen.)

Producent Mikael: (Viskar till Rektorn och Suzzan) Lyssna nu noga... hör efter. Chefen är helt slut. Den här gången ska vi göra det på ett helt annat sätt... vi ska göra en storslagen musikal (Musical)! Sjung varenda replik, dansa medan ni bråkar, gör det rytmiskt och pampigt!

Producent Mikael: (Viskar till mammorna och eleverna) Japp! Precis så! Sjung era klagomål, sjung om era trasiga huvuden och om de 730 barnen till en musikalisk rytm! Inget skratt, ingen ilska, bara ren sång och dans!

Producent Mikael: (Viskar till sminkösen Agnes och fotografen) Och ni i teamet följer med i rytmen! Agnes pudrar näsan med danssteg, och fotografen rör kameran i takt med musiken! Är alla med på det?!

Alla (viskande tillbaka med stor entusiasm): Ja! Vi fattar! Musikal! Sång och dans!

(Mikael vänder sig stolt och triumferande mot regissör Billie som sitter och håller om huvudet i hörnet)

Producent Mikael: Så där, Billie kära! Allt är löst! De är redo nu, och du kommer att älska det här!

(Efter att producenten Mikael har lyckats lugna regissör Billie och föreslagit musikal-idén, sätter sig Billie trött på stolen, bestämmer sig för att ta kontrollen och går metodiskt igenom teamet för att kontrollera allas beredskap i tur och ordning).

Regissör Billie: (Sitter på stolen, torkar pannan trött och tittar allvarligt på alla) Okej... eftersom vi ska göra en musikal den här gången, vill jag ha fullt fokus utan några dumheter! Är alla redo? Jag kommer att gå igenom er en och en, och jag vill höra ett tydligt "ja"! Är du redo, Rektor?

Rektor: (Ställer sig upp ståtligt och håller en låtsas-stav) Ja, redo och beredd med sångrösten!

Regissör Billie: Och du, Suzzan?

Suzzan: (Håller mapparna som om de vore noter) Ja, redo och på väg att dansa!

Regissör Billie: Och ni, mammor?

Alicias mamma & Allys mamma: (Höjer händerna med teater-entusiasm) Ja, redo att sjunga och bråka till en tangorytm!

Regissör Billie: Och ni, tjejer (Alicia och Ally)?

Alicia & Ally: (Viftar med sina brutna lemmar i en dansrörelse) Ja, redo att blöda till musik!

Regissör Billie: Och ni, Alma och Disa?

Alma & Disa: Ja, redo att vittna med operatoner!

Regissör Billie: Och du, Agnes sminkös?

Agnes (Sminkös): Ja, det musikaliska sminket smälter inte av dansen!

Regissör Billie: Och du, Mikael producent?

Producent Mikael: (Ger en bred tumme upp) Ja, och budgeten dansar av glädje!

Regissör Billie: Och du, klaff-assistent?

Klaff: Ja, klappan är i min hand!

(Regissör Billie andas ut med falskt hopp, och lyfter handen för att ge tecken till klaff-assistenten)

Regissör Billie: Utmärkt... Du kan sätta igång och räkna ner nu, klaff... Var så god!

(Klaff-assistenten kliver fram med självsäkerhet, håller upp klappan framför kameran och börjar räkna ner tydligt och metodiskt)

Regiassistent:

(Med hög och musikal röst) Akta bråket och bli snäll, scen nummer 121 fm action!

5...

4...

3...

2...

Action!

(Plötsligt bryter den oväntade musikalmusiken ut på kontoret, och hela scenen förvandlas till en överdriven, dansande musikal)

Rektor: (Tar ett steg fram och sjunger med bred teaterröst och viftar med handen)

🎶 Suzzan.. Suzzan.. suzzan min vän! Kom hit och hjälp mig igen! Skolan har sjuhundratio barn, och jag är så trött på vår karm! 🎶

Suzzan: (Dansar lätt och kommer in bärande på mapparna som en blomsterbukett)

🎶 Här kommer jag, här kommer jag i full fart! Förlåt att jag åt min macka så snart! Jag hämtar föräldrarna nu på en sekund! 🎶

(Mammorna kommer in och dansar tango med teatralisk och upprörd ilska)

Alicias mamma & Allys mamma: (Dansar tillsammans och viftar med händerna i takt med sången)

🎶 Var är vårt barn?! Var är vårt barn?! Du förstör hela vår lön och vår ljuvliga kväll! Vi slåss för vår rätt på ett glatt och musikaliskt sätt! 🎶

Alicia & Ally: (Kommer in haltarne i dansrytm och sjunger glatt)

🎶 Titta på ögat och titta på tån! Vi slog varandra på skolgården och grät på grönan plan! 🎶

(Regissör Billie hoppar upp från sin stol i totalt chocktillstånd, med tårar i ögonen av den absoluta musikaliska chocken, medan producent Mikael applauderar entusiastiskt)

Regissör Billie: (Skriker i desperation och tar sig för huvudet med båda händerna) Musikal?! Jag frågade er en och en och ni svarade alla "ja", så hur i hela friden förvandlades skolan till en galen Broadway-scen?!

Producent Mikael: (Dansar med fötterna i självsäker glädje) Såg du det, Billie?! Jag sa ju att musiken är den perfekta lösningen för produktionen!

Klaff (Klaff-assistent): (Slår klappan igen med totalt pokerface framför Billies knäckta ansikte)

(Efter musikal-kaoset är regissör Billie helt förstörd. Han orkar inte skrika längre. Han reser sig långsamt upp, blek i ansiktet, packar ihop sin väska och tittar på alla med en tom och knäckt blick.)

Regissör Billie: (Med en svag, darrande och uppgiven röst) Det räcker nu... Det får vara slut här. Jag orkar inte mer. Ni har krossat mitt psyke, min konst och min själ. Jag lämnar det här stället för gott. Adjö. (Vänder sig om för att gå mot dörren)

Skådespelare och team (Hoppar fram i panik och blockerar vägen, knäböjer nästan):

Nej, nej, nej! Billie, vänta! Snälla, lämna oss inte!

Producent Mikael: (Griper tag i hans arm med tårar i ögonen) Ge oss en sista chans, Billie! Bara en enda chans! Vi lovar på vår heder, vi ska göra det perfekt, precis som du alltid har drömt om!

Regissör Billie: (Stannar upp, tittar på dem med tårar i ögonen, helt slut och utan luft i lungorna) En sista chans... säger ni? Okej... det här är sista chansen... snälla er... jag ber er... (Sjunker ihop på stolen, håller händerna för ansiktet och flämtar tungt av total utmattning)

(Hela teamet blir knäppt tysta. En djup, professionell och nästan helig stämning sprider sig i studion. Alla känner ansvaret. De förbereder sig på nytt, med djup koncentration och utan ett enda ord av trams).

Regissör Billie: (Viskar knappt hörbart, utan att titta upp) Gå till er... plats...

Regissör Billie: (Ger den svaga signalen med handen) Klaff... var så god...

(Klaff-assistenten kliver fram med största möjliga allvar, djupt fokuserad, håller klappan och räknar ner med en varm och lugn röst)

Regiassistent:

(Med lugn och professionell röst) Akta bråket och bli snäll, scen nummer 121 fm action!

5...

4...

3...

2...

Action!

(Det som händer nu är rent magiskt. Skådespelare levererar sina repliker med äkta mänskligt djup, trovärdighet, värme och en otrolig pedagogisk skärpa. Rektorn visar äkta empati, mammorna pratar med äkta oro, barnen visar äkta sårbarhet. Det är ett mästerverk i miniatyr!)

Rektor: (Säger med varm och omtänksam röst) Suzzan... var snäll och hämta föräldrarna, låt oss lösa det här tillsammans med kärlek och förståelse...

Suzzan: (Nickar mjukt och går lugnt för att hämta mammorna) Självklart, rektor. Vi tar hand om barnen på bästa sätt.

Alicias mamma & Allys mamma: (Kommer in med genuin oro i ansiktet) Hej... vi är så ledsna för bråket, vi vill bara att våra döttrar ska ha det bra.

Rektor: Det förstår jag till fullo. Skolan är till för alla 730 barn, och vi ska hjälpas åt.

Alicia & Ally: (Tittar på varandra, ångrar sig och kramar om varandra varsamt) Förlåt... vi ska aldrig bråka igen.

Alma & Disa: (Säger mjukt från bakgrunden) Vi såg allt, och vi vill bara att alla ska vara vänner.

(I regissörens hörn händer det otroliga. Regissör Billie tittar på scenen, hans ögon fylls av äkta glädjetårar. Hans mun spricker upp i ett enormt, lyckligt leende. Han reser sig upp, börjar applådera för sig själv, skrattar av ren eufori och lycka över att hans konstnärliga dröm äntligen har blivit sann!)

Regissör Billie: (Skrattar av lycka och torkar glädjetårarna) Ja! Ja! Det är så här det ska vara! Vilken magi! Vilket mästerverk! Vi lyckades! Jag visste att ni kunde det!

Producent Mikael: (Kramar om Billie glädjestrålande) Vad sa jag till dig?! Ren perfektion!

(Mitt under den rörande glädjestämningen, applåderna och tårarna, kliver fotografen fram långsamt, tittar på sin skärm, drar efter aningen och säger med låg röst)

Fotograf: (Ropar försiktigt) Öhm... ursäkta mig... fantastiskt jobbat allihop... underbart skådespeleri... men... bara en liten sak... i sista sekund märkte jag att... knappen för att spela in (REC) faktiskt inte var på... kameran stod på paus hela tiden... så vi har tyvärr inte inspelat material...

(Hela studion stelnar till i absolut dödstystnad. Alla stirrar på fotografen. Regissör Billie stannar mitt i sitt lyckliga leende, stirrar tomt framför sig, ögonen vidgas, tills han faller rakt baklänges av svimmande chock).

Regiassistent (med dödsföraktande lugn slår klappan en sista gång):

«The End.» 

slut..

Nedal Alsuoaf/ Söderhamn kulturskola 2025

Pjäsen utspelar sig i ett tungt, dammigt och tryckande scenrum som för tankarna till

en hemlig auktion, ledd av karaktären Adam. Det som bjuds ut till försäljning är inte

antikviteter eller konstverk, utan den moderna Människans spillror och offer: allt från

utslitna pass och stämplade identitetskort, till digitala chip för artificiell intelligens,

flyktingars tändare, ett barns kvarglömda sko, krossade speglar och sönderrivna

kartor ritade av galna politiker. Rytmen eskalerar gradvis tills publiken själv dras med

och förvandlas till den sista utbjudna "objekten" i auktionen. Detta utgör en

skoningslös anklagelse mot den västliga världens hyckleri, byråkratin och förlusten

av mänskliga värden till förmån för våld och teknologisk hegemoni.

Karaktärsbeskrivning: ADAM

Karaktärens identitet: En före detta skådespelare och auktionsutropare som

förvandlas till en stenhård, skoningslös levande samvetsröst eller en sorgsen domare

som leder en offentlig rättegång mot hela mänskligheten.

Psykologiska och intellektuella drag: En skarp, djup och kylig personlighet med en

genomträngande blick som blottlägger de privilegierade klassornas och politikernas

hyckleri. Han balanserar skickligt mellan auktionsutroparens kalla ironi och det

sårade offrets smärta. Hans psykologiska tillstånd utvecklas från strikt, kontrollerad

auktoritet till ett explosivt raseri, för att sedan avsluta sin resa i en ton som liknar en

filosofisk, sorgsen bön eller en elegi över det som en gång kallades mänsklighet.

Dramaturgisk funktion: Adam representerar den existentiella rösten som bryter den

fjärde väggen för att ställa åskådaren öga mot öga med sitt eget moraliska och

historiska ansvar.

Dramatis person:

ADAM: En skådespelare/auktionsutropare.

(Scenen är sänkt i ett tungt, dammigt mörker. En enda skarp vit strålkastare lyser upp

mitten av scenen, där det står ett massivt träbord. På bordet ligger en träklubba och

en sliten träkista. Adam står bakom bordet, klädd i en sliten men elegant kostym. Han

ser ut över publiken med en genomträngande, kylig blick.)

ADAM:

(Med en djup, lugn och skarp röst)

Stäng dörrarna! Lås dem med dubbla slag!

Ingen går ut... och ingen kommer in.

(Han lyfter klubban och slår ett hårt slag mot bordet. Ljudet ekar i salen.)

Välkomna, mina damer och herrar, till den sista auktionen på denna planet.

I afton säljer vi inte antikviteter, fastigheter eller konstverk från renässansen. I afton

säljer vi... er! Våra minnen, våra synder, våra gränser och de sista skärvorna av det vi

en gång kallade mänsklighet.

Här finns inga fria åskådare. Alla som sitter på dessa stolar är delaktiga. Reglerna är

enkla: du lägger ditt bud inte med pengar, utan med det som finns kvar av ditt

samvete. Om ingen bjuder... faller föremålet i glömskans avgrund.

Låt oss börja!

(Adam går långsamt runt bordet, betraktar publikraderna och pekar finger mot olika

sektioner.)

Vilken fantastisk samling vi har här ikväll!

På de första raderna: Eliten! Ni med skräddarsydda kostymer och doft av dyr parfym,

ni som styr världen med ett penndrag och förvandlar hela folk till siffror i era

ekonomiska rapporter.

(Han flyttar blicken mot mitten)

Och där: Medelklassen! Ni som blundar för orättvisan så länge era kaffemaskiner

fungerar och era helger är säkrade. Ni som proteststämplar på sociala medier men

sover gott om natten.

(Han ser mot de bakre raderna)

Och längst bak... De osynliga. De som alltid betalar priset för alla andras krig och

politiska schackdrag.

Ni tror att ni kom hit för att underhållas? Nej! Ni kom hit för att se er egen spegelbild

innan ridån faller för gott.

(Adam går till bordet, öppnar träkistan och tar försiktigt ut ett slitet gult kuvert. Han

drar ut ett nött pass, ett blekt identitetskort och ett skrynkligt uppehållstillstånd.)

Vi börjar med det påtagliga... Med dokumenten som styr era andetag innan ni ens

hinner ta dem!

Objekt nummer (1): Dokumenten för min existens på denna planet!

Ett pass, ett ID-kort och ett uppehållstillstånd... Några få gram papper, gummi och

billiga bläckstämplar!

(Han lyfter ID-kortet nära ögonen och granskar det)

Här... En bild på någon som liknar mig, men som ler på order från en tjänsteman!

Mitt namn, min fars namn, min mors namn, mitt födelsedatum och streckkoden som

förvandlar mig från människa till en fil i säkerhetstjänstens och ambassadernas

datorer!

(Han rör sig långsamt mot scenkanten, vänder sig skarpt mot eliten och politikerna)

Ni... Ni som sitter där bakom de eleganta mikrofonerna och de vita kragarna!

Ni missunnar oss fortfarande till och me denna pappersbit! Ni behandlar identitet som

en ynnest eller en kunglig nåd ni delar ut när det passar er, och drar tillbaka när vi

skriker av smärta!

Ni förvandlade födelseplatsen till ett "genetiskt lotteri"! Den som föddes i er varma

geografi skänktes livet, freden och rörelsefriheten som ett naturligt privilege från

första stund; men den som föddes i vår förrådda geografi dömdes till ett liv i bojor, att

bönfalla om ett visum, som en andra klassens varelse som tigger om rätten att andas

på Guds jord!

(Han håller passet i den andra handen och går långsamt längs scenkanten)

På grund av färgen på detta omslag, skapat i era politiska tryckerier... förvägrades jag

passage! Och på grund av denna stämpel... blev jag en främling vid varje gräns, och

en misstänkt på varje flygplats!

Skåda denna absurditet: Människan – denna hedrade varelse – kan inte gå på jorden,

inte fly från en bomb, inte sova på ett sjukhus, utan tillstånd från en politiker eller en

lat tjänsteman bakom en glasskiva!

(Han stannar plötsligt vid den yttersta kanten. Hans röst sjunker helt och låter som

om den kommer från havets djup)

Och detta är för vem? För den som hade turen att få dessa papper!

Vad ska vi då säga om dem som aldrig fick denna lyx? Om dem som aldrig njöt av

"privileget" att få sina kroppar stämplade?

De som sprang, kämpade och bara drömde om rätten att bli erkända... Och resultatet

blev att deras mänsklighet berövades helt, deras namn ignorerades, och de slutade...

som mat åt havets fiskar på Medelhavets botten!

Tänk er... Kroppar utan namn, uppätna av fiskar i mörkret, som inte ens kom in i era

regeringars dödsstatistik! Kroppar som löstes upp i saltet utan att få ett enda papper

som sa: "Här fanns en människa som utövade sin rätt att överleva"!

(Han skrattar bittert)

Vi äger inte våra kroppar... Vi ägs av era stämplar och er falska geografi! Om detta

papper går förlorat, eller om du aldrig ägt det... blir du ingenting, du blir mat åt hajar,

eller ett dammkorn som går på gatan medan folk ser på dig som en skugga utan

ansikte!

(Han sträcker ut handen långsamt mot publiken och visar passet)

Vem köper denna pappers-existens? Vem köper min identitet med alla dess

reseförbud, alla visumavslag och varje skamlig kö jag stått i framför era ambassader

innan jag blev salt som resten av de dränkta?

En cent? En dollar? Finns det någon som bjuder på min hud och min nationalitet som

bestämdes av en karta ritad av en galen politiker?

5Köper ni min identitet, min herre? Ta den... men se upp! Om du tar den kommer du

att sitta på flygplatsen i sex timmar, eller så finner du dig själv flytande på en strand

imorgon utan att någon vet ditt namn!

(Han går långsamt tillbaka till bordet, kastar pappren hårt mot träbordet och slår ett

dundrande slag med klubban)

Anbudet har fallit!

För vem köper ett papper... vars pris är ett helt hav av döda?

(Adam tar upp en repig mobiltelefon och ett blankt digitalt chip)

Objekt nummer (2): En gratis biljett till avgrunden!

(Han håller chipet med fingertopparna)

Detta är inte en storfilm eller en symfoni. Detta är en trettio sekunders video.

Förr krävdes det verkligt förräderi för att skapa skam. Idag? Idag räcker det med en

gratis algoritm och en AI-programvara för två dollar för att klistra vilket ansikte som

helst i denna sal på en förrädares kropp!

Med ett klick krossar vi en familj, dödar en kvinnas heder och driver en oskyldig till

självmord.

Vi lever i en digital cirkus. Vi tar fyra tusen bilder för att bevisa att vi är lyckliga, när

vi i själva verket stod bakom kulisserna och försökte att inte skrika av ensamhet!

Fem tusen virtuella vänner... men inte en enda person du kan ringa klockan tre på

natten och säga: "Jag är livrädd!"

(Han slår med klubban)

Anbudet har fallit!

För vem köper en skandal... när man vet att man står på tur i listan?

(Adam tar upp en gammal metalltändare. Han drar i tändhjulet; en gnista slås ut och

en liten låga tänds i mörkret)

Objekt nummer (3): Stulen värme från denna världs kyla!

(Han släcker lågan, drar igen och ser på rökstrimman)

En billig tändare... Ägd av en tjugoårig pojke vid en stängd gräns. Det var

minusgrader, och världen tittade på oss från sina tv-skärmar medan de drack varm

choklad!

Han tände den och sa: "Med denna låga ser jag mitt gamla hem innan det förstördes."

Han tände den igen och sa: "Jag ser min mors ansikte."

Tredje gången slocknade den... och hans hjärta frös till is!

Vi är som flickan med svavelstickorna! Vi bränner våra själar för ett ögonblicks

värme, bara för att vakna upp på snön.

(Slår med klubban)

Anbudet har fallit!

För vem köper en låga... som inte efterlämnar annat än aska?

(Adam tar upp en mycket liten röd tygsko för ett barn, smutsig av damm och en

torkad mörk fläck. Han håller den vördnadsfullt med båda händerna)

Objekt nummer (4): Steget som aldrig slutfördes!

En enda liten sko... Enstaka.

Var är den andra? Ligger den under ruiner? Eller föll den i havet när vågorna slukade

dess ägare?

Denna sko gick bara några få meter i livet. Barnet hann inte växa upp, hann inte gå i

skolan, hann inte bli en politiker som skriver under förrädiska avtal! Det enda detta

barn gjorde var att springa efter en pappersdrake... innan ett riktigt flygplan tystade

skrattet för alltid.

Detta är inte bara tyg. Detta är en hel framtid som stympades!

Vem köper denna sko? Vad är ett barns avbrutna steg värt för er?

(Adam släpper klubban ur handen. Den faller med ett dovt trägolvsljud. Hans röst

brister)

Anbudet har fallit...

För vem köper en sko... vars ägare växte upp i himlen innan han hann beträda er

jord?

(Adam tar upp en sprucken handspegel. Han riktar glasskärvorna mot publikens

ansikten)

Objekt nummer (5): Det enda vi alla flyr ifrån varje morgon!

En sprucken spegel...

Varje gång jag ser i den ser jag inte mitt ansikte, utan masken jag lånade för att

överleva!

Titta i skärvorna! Jag utmanar er att känna igen era sanna ansikten! Var är er

ursprungliga renhet? Den har täckts av daglig skenhelighet, tystnad inför orättvisa

och falska leenden!

Vi sminkar våra döda själar. Vi bär dyra kostymer och parfymer för att dölja stanken

av vår feghet!

Vem köper denna spegel? Vem har modet att se sin sanning utan försköning?

(Han slår hårt med klubban)

Anbudet har fallit!

För vem köper en spegel... som visar att människan har blivit den djävul hon en gång

fruktade?

(Adam drar ut en stor, sönderriven karta över världen med brända kanter)

Objekt nummer (6): Den största kosmiska illusionen... som miljoner dog för!

En karta! Några tänkta linjer ritade av män i eleganta kostymer för hundra år sedan.

De sa till oss: "Detta är ert fosterland... Dö för det, och döda er granne om han korsar

denna linje med en millimeter!"

(Han river kartan i två delar med ett skarpt ljud)

Här sålde jag östern, och här stängde jag gränsen!

Ta denna pappersbit! Ni kan bygga en stat på den, skapa en flagga, en nationalsång

och en armé som skjuter mot barn som drömmer om ett bröd!

Ni betalade miljoner människoliv för dessa linjer... och idag vill ingen köpa dem för

en cent?

(Slår med klubban så att bordet skakar)

Anbudet har fallit!

För vem köper en karta... som bara blir större i förräderi ju mer vi syr den med blod?

(Adam står tomhänt. Han ser på det krossade bordet och ler ett galet, brutet leende.

Han pekar med klubban mot sig själv, sedan mot hela salen)

Lådan är tom! Det finns inga fler pass, inga barnskor och inga speglar!

Men auktionen är inte slut!

Näst sista objektet: Jag!

En utsliten skådespelare som tillbringat sitt liv med att skrika på scenen för att väcka

era samveten! Vem köper denna tunga som tröttnat på att tala sanning? Köp mina

organ, ta mitt hjärta som bete på era fiskekrokar!

Och nu... det sista och dyraste objektet i denna cirkus!

Objekt nummer (7): Ni... denna sal... och hela denna teater!

Jag säljer er alla! Jag säljer er tystnad, er skenhelighet och era kalla klappstarter i

slutet av föreställningen!

Ni betalade för biljetten och trodde att ni tittade på en tragedi om andra... medan

sanningen är att ni själva är varan som säljs på auktionen!

Vem köper denna publik? Vem köper en nation som ser sin egen tragedi i ett

strålkastarljus och sedan går ut för att äta middag på restaurangen bredvid?

(Adam lyfter klubban med båda händerna och skriker ur djupet av sin hals)

Anbudet har fallit... Och teatern har fallit!

(Han slår klubban med all sin kraft mot bordet. Bordet krossas med ett våldsamt trä-

brak! Föremålen flyger åt alla håll på scenen)

(Efter det dundrande slaget råder en absolut och skrämmande tystnad. Ljuset drar

sig tillbaka och krymper till en enda skarp, vit strålkastarkägla rakt över Adam och

de spridda föremålen på golvet. Adam faller på knä bland ruiner, som en präst i ett

rasat tempel. Han samlar långsamt damm och skräp mellan sina händer och lägger

det i träkistan)

ADAM:

(Med en låg, mjuk röst, som en bön eller en uråldrig psalm)

Och så... tar auktionen slut.

Affärerna stänger sina dörrar...

Politikerna återvänder till sina palats, de rika till sina bankkonton, och de fattiga till

sina stulna drömmar...

Och kvar står frågan i detta mörker:

Vad är detta för ett elände vi ärver från generation till generation?

(Han reser sig långsamt och håller den stängda träkistan intill sitt bröst)

Tänk efter med mig...

Vi är den enda varelsen på denna planet som skänktes "Förnuftet"!

Förnuftet... den gudomliga låga som borde ha välett oss till fred. Men istället sköt vi

det åt sidan och insisterade på att återvända till djungeln, men med en ondska som

djungeln aldrig skådat!

(Han ler med en bitter, filosofisk sorg)

Till och med djuret... Vilken barmhärtighet har inte djuret jämfört med oss!

Djuret jagar för att äta, strider för att skydda sina ungar, och sover sedan med ett rent

samvete i naturens famn. Djuret har en instinkt som förstår sig själv och vet

gränserna för sina behov; det bygger inga fängelser, ritar inga gränser och tillverkar

inga flygplan för att bomba sina egna artfränders nästen!

Men vi? Vi tog "förnuftet" och använde det för att strukturera grymheten! Vi skapade

byråkrati, målinriktade krig, artificiell intelligens som förfalskar sanningen och vapen

som förvandlar barn till aska...

Vår bestialitet är inte en biologisk instinkt, utan ett moraliskt fall! Vi är de enda som

dödar för maktens njutning och förtrycker med hänsynslöshet!

(Han ser på kistan i sina händer, hans röst blir som en viskning från själen)

Vi nådde inte djurets nivå i dess ärlighet med sin instinkt... och vi höjde oss inte till

det förnuft vi hedrades med!

Vi blev hybrider... klädda i eleganta kostymer, bärande på sofistikerade hjärnor, men

rör oss med hjärtan hårdare än flinta!

(Han går med lätta steg mot mitten av scenen och ser upp mot det mörka taket)

Och därför... skapade vi teatern!

Här... i detta heliga mörker, höjer vi det sista nödropet.

Teatern är inte trä och ridåer... Teatern är förnuftets sista försök att återvinna sin

mänsklighet... att be om tillfrisknande från sitt vanvett, och att bönfalla er att inte

förvandlas helt till monster!

(Han sträcker sin fria hand uppåt... I detta ögonblick börjar ett lätt, magiskt regn av

"guldaska" eller vita dunfjädrar falla långsamt från teaterns tak runt Adam i

ljuskäglan. Adam ser på den fallande askan, öppnar sin handflata och fångar ett

korn)

(Med en sista viskning som berör hjärtat)

Auktionen är avslutad...

Det stolta förnuftet har fallit...

Och era själar förblir ett förtroende i detta tomrum.

Minns oss... var gång ni ser en människa använda sitt förnuft för att förgöra sin

broder,

eller var gång ni passerar ett barn som letar efter sin sko i ruinerna...

Fred över dem som äger förnuftet... och fortfarande vågar vara "människor"!

(Han placerar kistan i mitten av scenen, tar några steg bakåt och går långsamt in i

det absoluta mörkret, medan den enda strålkastarkäglan är riktada enbart mot

träkistan och den guldaska som faller över den)

(Ljusstrålen krymper långsamt... punkt för punkt... tills det totala mörkret slukar

den).

Nedal Alsuoaf

20260810 Hofors

Pjäsen utspelar sig i ett gammalt arabiskt hus i Syrien under 2011, och skildrar gnistan från de första ögonblicken av stora omvälvningar. Verket handlar om en syrisk familj som slits av en djup kamp kring sina idéer, val och ställningstaganden gentemot de politiska händelserna och den mänskliga rörelsen mot förändring. Medan pappan och mamman försöker skydda det som finns kvar av stabilitetens värme och levebröd, dras sonen "Jihad" in i konstens, teaterns och rörelsens värld, samtidigt som den andre sonen "Mujahid" är upptagen med försök att sälja huset mitt i en kris där dagliga livsdetaljer flätas samman med politikens och samhällets jordbävning, för att ögonblicken ska sluta i en mänsklig födelse och överraskningar som speglar en kriscíklisk verklighet som söker en ny födelse.

Rollerna

Saber (Pappan): En man i övre åldern, som representerar generationen av försiktighet, rädsla, fasthållande vid det invanda och trötthet inför livets svängningar och materiella bekymmer.  

Sabira (Mamman): Sabers fru, som representerar de dagliga livsbekymren, den ständiga misstänksamheten och den överdrivna realismen blandad med skarp sarkasm.  

Jihad (Äldste sonen): En universitetsungdom engagerad i den revolutionära och teatrala rörelsen, driven och entusiastisk för förändring, om än på bekostnad av familjestabiliteten.  

Mujahid (Andre sonen): Representerar det pragmatiska ansiktet som påverkas av materiella förändringar samt logiken kring köp, försäljning och snabba möjligheter.  

Amal (Mujahids fru): En gravid kvinna som lever under trycket av levnadsomständigheter och psykologisk press inom familjen.  

Ragheed (Regissören): En teaterregissör som representerar den konstnärliga eliten kopplad till gatan och den allmänna händelsen.  

En grupp unga män och kvinnor: Medlemmar i den teatergrupp som Jihad arbetar med (vilket representerar gatan och den uttryckstörstande ungdomens puls).

Ett gammalt arabiskt hus fullt av blommor, växter och fåglar, som består av två våningar med en liten damm i mitten vars kanter pryds av blommor, växter, en fruktfat och en telefon... Flera stolar har placerats bredvid dammen, med en särskild stol för pappan (gungstol).

Vi ser pappan och mamman sitta och dricka morgonkaffe... pappan läser sin tidning och mamman sitter mittemot och pratar i telefon. 

Mamman: Mamma, du måste stå ut med din man och det är så det är... Åh, du har tjatat ihjäl dig om det.. Snälla nån, sitt i ditt hem och ha det trevligt.. Du har ett barn och det andra är på väg.. Jaha, och varifrån ska du försörja dem?.. Det räcker med ditt galenskap.. När jag sa åt dig att slutföra dina studier för att ha nytta av dem i framtiden lyssnade du inte på oss.. Titta bara på din vän, hon avslutade sina studier hos sin man och sina barn och nu har hon blivit doktor.. Nog nu, Mona, nog nu, du, Gud vet vad som fick dig att hålla ut efter magisterexamen.. Jaha mamma, jag ska laga mat, vill du ha något?.. Håll tungan rätt i mun och gå till dina barn, hejdå, vi pratar sen, hejdå, hejdå (lägger på)

Gud vilken olycka.. Gud hjälpe henne och ge henne tålamod

Pappan: Vad är det med henne?

Mamman: Som vanligt bråkar hon och hennes man

Pappan: Om vad?

Mamman: Om vadå.. han lämnar huset och kommer inte tillbaka förrän mitt i natten

Pappan: Ja, vad vill du att han ska göra, arbeta?

Mamman: Det räcker nu, Saber, det här med att arbeta till ett och två på natten.. Alltså, hon är inte till för att bara Gud finns.. Hon är också en själ som vill gå ut och röra på sig.. Stackars vresiga kvinna har sedan hon gifte sig tills nu inte fått följa med honom på någon utflykt eller få en kopp kaffe nånstans

Pappan: Men Sabira, mannens ekonomiska situation är begränsad och han bygger upp sig själv sakteliga, så hon får ha tålamod med honom.. Det kommer ingen nöd på henne.. Och förresten, din dotter har på grund av kaffe och rökning blivit väldigt grinig i sitt humör, för att tala klarspråk.. Hon snokar efter på sina barn och sin man

Jihad: (När han går ner för trappan i all hast... applicerar lite hårkräm och går mot stolen bredvid sin mor för att lägga sin väska och sedan åt vänster mot badrummet) Hon har fått ett barn och det andra är på väg, och ändå vill hon bete sig som en tonåring och dricka en kopp kaffe med honom

Mamman: Vart är du på väg, din andre, så här dags på morgonen?

Jihad: Vart skulle jag gå, till repetitionen såklart, mamma

Mamman: Det finns ingen kraft och ingen styrka utom hos Gud, jag vill se mitt slut med den här teatern

Pappan: Kom och läs här, kom.. de söker en kassör med bra lön, kom och ring för att få veta mer om jobbet.

Jihad: (När han kommer tillbaka från badrummet efter att ha tvättat händerna och går mot stolen för att ta sin väska) Pappa, det är mitt liv och jag har valt det. Om ni vill hjälpa mig, stötta mig på den här vägen, och annars, jag kysser era händer, låt ingen ta upp något sådant med mig igen.. Låt oss vara i fred, snälla.. Frid vare med er.

Mamman: Och när kommer du tillbaka?

Jihad: Jag vet inte, tills repetitionen sluter.

Amal: (När hon går ner för trappan bärande på en kartong och lägger den på golvet) God morgon.

Pappan och mamman: God morgon, min kära.. Väckte du inte din man?

Mujahid: (När han går ner bärande på två kartonger och går direkt åt vänster för att lägga dem i sin bil) God morgon.. Amal, hjälp mig med de andra två kartongerna, ta hit dem och ställ dem framför dörren tills jag har lagt dem här i bilen.

Mamman: Men min son, din fru är gravid, hon får inte bära något.

Mujahid: De är inte tunga, mamma, de är lätta, kom igen Amal.

Amal: Ja, okej, hur många gånger ska du behöva säga det åt mig.

Mamman: Lämna det, lämna det, min kära, bär inget, den här mannen till dig är galen och förstår sig inte på något.

Amal: Nej, det gör inget, min kära, de är inte tunga. (Går för att hämta dem)

Mamman: Vid Gud, din son förtjänar inte den här tjejen.

Pappan: Gud må leda honom till det bättre, han är impulsiv, med tiden kommer han att mogna.

Mamman: Ja, han har fyllt fyrtio år, när ska han mogna?

Pappan: Gud är givmild.

Mamman: Och så säger han att vi vill sälja huset för att flytta! Helt plötsligt, vid Gud, han borde ha sagt det öppet om det var i ett eget hus. (Amal kommer ner med en kartong, ställer den och går för att hämta en annan)

Mamman: Jag reser mig för att laga mat.. Köp mig finhackad kött (lahmeh karabij).

Pappan: Jag köpte koriander åt dig, och du har malet kött.

Mamman: Vad är det för pratz.. Jag sa till dig att den här rätten behöver finhackat kött.

Pappan: Vad hände, gick världen under?.. Klara dig med det malda köttet tills början på månaden kommer.

Mamman: Rätten blir inte bra med malet kött, glöm det, jag kommer inte att laga rätten alls.. Klara er själva idag. 

Pappan: Prisa Gud, kvinna, och tacka Honom.. Det finns människor som inte ens känner lukten av kött eller vet vad det är.

Mamman: Jag prisar min Herre morgon och kväll.. Men den här rätten kan inte lagas utan finhackat kött (karabij-kött).

Pappan: Säg hellre att du har en man som har kommit upp i åldern och vila lite.. Ena dagen hämtar du vattenpipkol åt mig, en annan dag frön till fåglarna, och en annan dag karabij-kött.. Låt bli att laga den, vi steker ägg och äter det.

Mamman: Gör som ni vill.

(Mujahid kommer in samtidigt som telefonen ringer)

Mujahid: Vad har hänt mamma, din röst når ut till gatan, ni har skämt ut oss bland grannarna.

Pappan: Det är så din mamma vill ha det.

Mamman: Är det jag eller du?

Mujahid: Ta det lugnt nu, vi måste svara i telefon.. Hallå.. Hej på er.. Vem är det som talar.. Hur stor är husets yta, pappa?

Pappan: Varför, vem pratar med dig?

Mujahid: Folk som frågar om husets yta, de vill komma och titta på det.

Pappan: (Lägger ifrån sig tidningen och går mot telefonen för att ta den) Vilken byrå kommer de ifrån.. hit med den får jag se.. Hallå hallå, ja välkommen, det är ägaren Saber som talar, vilken byrå kommer ni ifrån.. Jaha.. ni har misstagit er, min bäste broder, huset är inte till salu för.. Nej, nej det är till salu, välkomna, välkomna (lägger på luren, går tillbaka för att ta sin tidning och sätter sig).

Mujahid: Hur menar du, vill du inte sälja huset, pappa?

Pappan: De kommer inte via någon byrå som kollar upp dem.

Mujahid: Kollar upp dem.. Folk kommer för att titta på huset för att köpa det, har de blivit tjuvar?

Pappan: Du vet ingenting, pappa.. Jag har blivit luttrad och erfaren i det här livet.

Mujahid: (När han bär två kartonger för att gå ut) Säg bara att du inte vill sälja huset och bli klar med det.

Pappan: Gå, min son, gå och försörj dig.. Ni vet ingenting om den här världen ännu.

Mamman: Gå, mamma, gå, om han hade velat sälja det så hade han sålt det för längesen.. Nu vill han ha nittio eller hundra miljoner för det.

Pappan: Och jag tänker begära två hundra miljoner, vill du ha något mer?

Mamman: Och begär fem hundra också. 

Pappan: Jag vill begära.. Är det jag som har tröttat ut mig och burit hem det, eller du?

(Ljudet av Jihad framför hemmets dörr)

Jihad: Kom igen, kom igen (kommer in) gör plats för oss, mamma.

Mamman: Vem kommer med dig?

Jihad: Kom igen, människorna står utanför.

Mamman: Gud ge dig tålamod (sätter böneslöjan på huvudet).

Jihad: Välkomna allesammans, var så goda, regissör Ragheed (regissören och teatergruppen kommer in och går upp till Jihads rum).

Mamman: Vad konstigt, hur kan han komma tillbaka så tidigt idag?

Jihad: (Går ner till sin mor) Mamma, var snäll och gör en stor kanna te åt mig, Gud välsigne dig.

Pappan: Vilka är de här, min son?

Jihad: Det här är vår teatergrupp och det här är regissören Ragheed.. Han är den bästa av alla regissörer.

Mamman: Det finns ingen kraft och ingen styrka utom hos Gud, min son, gå och hitta dig ett jobb att arbeta med istället för allt det här pratet.. Konsten kommer inte att ge dig bröd.

Jihad: (Blir upprörd av rädsla för att hans grupp ska höra samtalet) Bjud oss inte på te, mamma.

Mamman: Jag orkar inte göra något, mamma.. Det är vad som saknades också.

Jihad: Efter all den här dagen då de stängde teatern och vi kom tillbaka hit.. Vad är det med er, ni kommer att skämma ut oss.

Amal: (När hon förbereder den sista kartongen) Jag ska fixa det åt dig nu.

Jihad: OKEJ, och lägg gärna socker i den.

(Mujahid kommer in)

Mujahid: Hej på dig Jihad, hur mår du?

Jihad: Hej Mujahid.

Mujahid: Vilka är det här, er teatergrupp?

Jihad: Ja.

Mujahid: Är det här regissören som du pratade om med pappa?

Jihad: Ja, det är han.

Mujahid: Ja titta (närmar sig Jihad) vi har pratat med din pappa om huset.. folk har ringt och vill köpa det.

Jihad: Är det här rätt tid, Mujahid?

Mujahid: Folket verkar vilja ha det.. Jag har pratat med dem.

Jihad: Okej, i kväll kommer jag att prata med din pappa om saken.

(Jihad går till sitt rum medan Amal går ner och bär den sista kartongen mot hemmets dörr.. hon faller till golvet skrikande)

Mujahid: Vad är det med dig, vad hände dig?

Mamman: Vad hände henne, jag sa ju åt dig att inte låta henne bära något.

(Amals skrik tilltar)

Pappan: Släpp det du har i handen och ta henne till sjukhuset snabbt.

Mujahid: Förbannad vare den här dagen om den ska gå väl... Res dig får jag se, res dig.. Är det här tiden för detta?

Jihad: (Ovanifrån) Vad hände, varför skriks det?

Mamman: Ingenting, ta tekannan från spisen och gå in till dina vänner, vi ska ta henne till sjukhuset.

Pappan: Klä på dig, låt oss gå med din son till sjukhuset för att se vad historien är.

(Amal har ont medan hon väntar på att Mujahid ska räcka henne hennes kläder)

Pappan: Ta det lugnt, min dotter.. Kom igen, Mujahid.

(Mujahid skyndar sig ner med Amals kläder i händerna medan hon klär på sig, mamman lägger sin abaya på henne och pappan hämtar fläkten/kläderna).

( Slut på det första ögonblicket )  

(Pappan kommer in i huset med dyster uppsyn, går mot sin soffa, synbart utmattad och andas tungt)

Mamman: (Sitter och förbereder maten genom att gröpa ur squash medan hon håller ett vakande öga på sin man) Gud bevare mig väl!

Pappan: Låt mig bara hämta andan först.

Mamman: Varför så sent.. såvitt jag vet gick du bara för att betala elräkningen och komma tillbaka.. Gick du förbi någon onådig stadsdel på vägen?

Pappan: Vi gick för att betala elräkningen och vår räkning landade på tjugotvå tusen pund!

Mamman: Förbannade må de vara, tjugotvå tusen, vadå?.. Vi har ju bara kylskåpet och varmvattenberedaren!

Pappan: Min tunga slets ut av allt tjat om att inte slå på den! Varmvattenberedaren, det här är resultatet.

Mamman: Ja, må det vara förbjudet för oss att använda den mer än de där två timmarna före morgonbönen.. Och om vi dessutom skulle använda den morgon och kväll, skulle det inte bli så här.. Vad är det, vill de råna oss mitt på ljusa dagen?

Pappan: Jag träffade centralchefen och förklarade läget! Vi sa till honom att vår räkning alltid har legat på tre, max fyra tusen, så det måste vara ett fel här, vänner.. Så vår gode broder skickade med en inspektör från centralen för att kontrollera mätaren, han kom och granskade båda delarna utan att hitta något.. Men han rådde mig att byta mätare eftersom den kanske slår fel.

Mamman: Jaha, bara så där helt plötsligt börjar den slår fel?

Pappan: Vad vet jag?.. Vi gick och lämnade in en ansökan och de sa att de ska byta ut den inom några dagar.

Mamman: Och räkningen, betalade du den?

Pappan: Tror du jag har råd att betala den?.. Hela min pension är på tio tusen pund.. Jag fick gå till centralchefen igen och han skickade oss till generaldirektoratet, där generaldirektören såg vårt läge och gick med på att låta oss dela upp den på fyra avbetalningar.

Mamman: Gud rannsaka dem.. Räcker det inte med att mazuten och alla priser har stigit.. Nu också elen.

Pappan: Vad ska vi göra.. Det som drabbar oss drabbar alla.

Amal: (Kommer in) Nej vid Gud, min lilla far, det som drabbar oss drabbar ingen annan!

Mamman: Ja vid Gud, tro mig min dotter.. Ta de här som en skänk från din ögonsten, jag följer med dig till köket strax.

Amal: Självklart, kära svärmor.. Jag har förberett allt åt dig.

Pappan: Res dig och gör färdigt den här rätten medan jag byter om och kollar till barnen.

Mamman: Som du befaller, herre Saber.

(Dörren öppnas och Mujahid kommer in bärande på två kartonger)

Pappan: Nå, där hedrar din son oss.

Mujahid: (På väg mot sitt rum för att ställa ifrån sig kartongerna, talande medan han går) Jag har suttit fast i tre timmar!

Mamman: Men snälla nån, lägg av nu.. Kan du inte sluta ljuga nån gång?

Pappan: Men skärp dig nu.

Mujahid: (När han kommer tillbaka från sitt rum) Jag svär vid Gud.. En tullbil följde efter mig och stoppade mig!

Mamman: Jaha, och vad hände?

Mujahid: Vadå vad hände?.. Jag stannade och steg ur bilen.. De snälla grabbarna klev ur sin bil och frågade om godset jag hade med mig.. Om det var lagligt eller inte.. Vi sa till dem att det bara är datortillbehör.. och jag har tullhandlingarna för dem.

Mamman: Jaha, och sen då?

Mujahid: Jag slog handen i pannan och hittade inte papperen, då började jag bönfalla de snälla grabbarna.. Jag kysste deras händer och fötter tusen gånger, men de vägrade och ville beslagta godset tills jag kunde visa handlingarna.. Gud vet hur Gud ingav mig en idé, och jag sa till min fru att springa upp för trappan här utanför, och pris ske Gud jag hittade dem, och så har vi stått på gatan i tre timmar medan de kontrollerade godset.. Dagen flög iväg och vi har inte tjänat ett enda öre idag!

Amal: Förbannade må de vara.. Räcker det inte med att det inte finns några jobb i det här landet.. Nu vill de inte ens låta någon arbeta för sina egna pengar heller.

Pappan: Men kära nån, de har väl rätt att kontrollera, det kanske finns folk som smugglar grejer.. Det är ett system och en trygghet för oss alla.

Amal: Jaha, så nu ska de lämna alla de stora smugglarna och ge sig efter din svärfars lilla bil?

Pappan: Människan får skylla sig själv.. Man kan inte resonera på det sättet.

Amal: Logiken säger, kära svärfar, att lagen gäller alla; det som drabbar den lilla drabbar den stora, och det som drabbar den fattige drabbar den rike. Så förstår jag det, och det är precis det som inte händer hos oss.

Mamman: Jaha, och var sa du att du stod parkerad, på polinstationen?

Mujahid: Jag nämnde polisstationen, jag sa att jag blev stoppad men jag sa inte var.

Mamman: Gud lida med din fru som har dig.

Amal: Gå och fortsätt lasta ur godset.. Maten är ju snart klar.

Mujahid: (När han går ut) Har Jihad inte kommit än?

Mamman: (Går mot köket) På repetitionen.. tänk om den där repetitionen någonsin skulle ta slut.. Jag vill veta vem som drog in mig i det här skådespeleriets träsk, varken hans far är skådespelare, eller hans mor är skådespelerska, och ingen annan i familjen heller, visst är det märkligt!

(Hustrun följer efter henne medan pappan går mot sitt rum för att byta om)

( Slut på det andra ögonblicket )

(I sena timmar mitt i natten ser vi Jihad komma in i huset för att hitta sin far fortfarande vaken läsandes en bok)

Jihad: God kväll.. Vad är det vi läser i dag?

Pappan: Välkommen, min son.. Var har du hållit hus så här dags?

Jihad: Jo, vi blev sena i dag eftersom vi hade några konstnärliga och politiska diskussioner som drog ut på tiden, och med tanke på att vi har envisa kollegor som är svåra att tas med, blev vi tvungna att stanna så här länge.

Pappan: Det viktiga är väl att ni kom fram till något.

Jihad: Vi kommer fram till en hel del, pappa, men.. du anar inte hur staden ser ut.

Pappan: Vadå, jag förstår inte.. vad menar du med hur staden ser ut?

Jihad: Pappa, gatuförsäljarnas stånd finns överallt, och det vackraste av allt är att gå och titta på butiksägarna på Hamragatan när de står och tittar på gatuförsäljarna precis framför sina butiker.

Pappan: Nåja, folk försöker bara försörja sig.. och varje människa med ett uns sunt förnuft ger sig ut i världen och tar det de kan.

Jihad: Nej, pappa, du förstår dig inte på det här.

Pappan: Må Gud ha tålamod med de här människorna.

Jihad: Men det är ju en skandal, pappa.. att en person har en förmögenhet på hundra miljoner och sitter och betalar skatt och finansiella avgifter för allt möjligt, och så kommer någon annan och sätter upp ett stånd precis framför honom – du anar inte vad ett stånd innebär.

Pappan: Du har en poäng.. Staten måste ju göra något i en sån här situation.

Jihad: Vadå göra något?.. Har du glömt bort, min kära, hur den arabiska våren började?

Pappan: Din stat kan väl inte tänka på det sättet, och du borde inte heller tänka i de banorna.

Jihad: Pappa, det handlar inte om det, det är jag som tänker efter.. alla människor här ute bygger sitt agerande på just den grunden.

Pappan: Det är märkligt med de här människorna, när staten väl försökte slå ner på det, slets folkets hjärton itu och de försvarade staten, men när de lämnades åt sitt öde i de här svåra tiderna har staten blivit föremål för deras rädsla.

Jihad: Pappa, problemet är inte om de tillåter det eller inte tillåter det.. Problemet är hur de tillåter det och hur de inte tillåter det – det är kärnan i det hela i ett nutshell.

Pappan: Om det är din syn på saken, så håller jag med dig.. Men gå nu och vila din trötta kropp, för du är utsliten efter repetitionen.

Jihad: Okej pappa, precis som du vill.. du undrade vad vi läser i dag.

Pappan: En gammal farlig bok, jag fick för mig att läsa om den igen.

Jihad: Oj, vad är det för bok då?

Pappan: "Inte en kraschad plan med betong" att bläddra i.

Jihad: Jag kommer inte att hänga upp mig på någon kraschad bok i alla fall.. Vi ses i morgon och må din morgon bli god.

Pappan: Du går väl inte och lägger dig utan lite mat.. Jag väcker dig till frukosten.

Jihad: Nej, det är bäst att ni låter mig vara, jag vaknar när jag vill och vill vila upp mig lite.

Pappan: Jaha då.. sov så gott.. Men i morgon bitti måste vi byta gasflaskorna.

Jihad: Javisst, tack för det, pappa.

Pappan: Må Gud välsigna dig.

( Slut på den tredje stunden )

(Jihad kommer in uppmärksamt och på väg mot hemmets inre utan att hälsa på sina föräldrar som sitter och dricker kaffe)

(Mamman stickar en tröja åt Jihad och pappan läser sin morgontidning)

Mamman: Vad är det för man som inte ens hejar på sin far och mor?

Jihad: God morgon.

Pappan: Låt honom vara, han är lite uppe i varv, klockan är fyra på morgonen och ljuset är tänt.

Mamman: Är det här ett liv, mamma?

Jihad: Mamma, det handlar om samma sak.. Jag måste vara uppe varje dag, det handlar om..

Mamman: Självklart handlar det om det.. att arbeta som alla andra.. gå och skaffa dig en framtid.

Jihad: För Guds skull, låt mig slippa bli galen, jag orkar inte skratta från morgonen.. och så säger du: skaffa dig en framtid.

Pappan: Men det är du som tar med dig ljuset och är vaken sent, det är upp till dig, du har det på ditt samvete.

Jihad: Men tar jag med mig ljuset och är vaken sent, så slutar det med att jag jobbar och inte jobbar.. Låt oss vara i fred nu, det är tidig morgon.

Pappan: Vad har hänt med era repetitioner.. det är som om ni slutat jobba.

Jihad: Vadå, måste man arbeta under sådana omständigheter, pappa? Situatioinen i landet visar hur det är.. Det är bäst att vara med i systemet och inte gå emot det.

Pappan: Du är en konstnär, min son, och du förstår.. Det är inte meningen att någon människa med lite sunt förnuft ska vara medveten om varje människa som står och tittar till och från, så att de ser vad som händer framför dem – vare sig för eller emot.. Och ett tag befinner sig en i mitten, varannan eller var tredje dag dyker det upp ett uttalande för eller emot.. Och var och en av oss, särskilt de intellektuella i vårt samhälle, har en minimal medvetenhet, ett samvete eller ett ansvar gentemot allt som händer.

Jihad: Pappa, före allt annat håller jag med dig om att det som hände bland konstnärerna är ett misstag och ett skamligt ställningstagande.. och personliga ambitioner och en syn på att det finns en ståndpunkt.. Utifrån ett högre mänskligt tillstånd, endast för den andra.. och förhoppningsvis är det inte ett misstag i min fars ögon, men samhället i sig har fel i att det finns medborgare bland oss som inte bryr sig om konstnärens åsikt eller ens det faktum att det finns ett samhälle som skiljer sig från dem.. Och säg vem av dem kan konstnären förstå när det gäller politik eller ens vem den här konstnären är, för att inte tala om en konstnär eller en konstnärinna eftersom den mannen eller kvinnor som finns inom konsten inte har blivit kallad konstnär, utan för att han eller hon helt enkelt är en skådespelare eller skådespelerska eller vem som helst i familjen som inte är konstnär, är det inte märkligt? Alla dessa närvaror på den här platsen är för berömmelse, för pengar, för tomhet, och de vet inte.. alla dessa handlingar eller det ansvar som bygger på deras närvaro i detta centrum är för pengar helt enkelt och de bryr sig inte om konsten överhuvudtaget! Ett yrke som allt annat, och sedan pappa och det viktigaste är vår stat, den bryr sig inte om oss, den skakar om våra sinnen.

Jihad: Så om jag tänker att de har fel, så har de fel i att de inte begår det minsta misstaget, till exempel, min far, du såg hur våra stater föll, de äldsta regimerna i den arabiska världen, och trots allt detta kan du inte ångra någonting i det land som sa att vårt folk inte hade några problem alls, och det största beviset på mitt ord är det som hände i dess sköte, det fanns inte några ledare som kunde föra människorna som gjorde fel till mänskliga rättigheter och få alla att få sin rättvisa.

Pappan: Jag håller med dig om det här talet du för, men detta är absolut inte tillåtet för någon att överskrida staten och tro att han ensam kan lösa problemet.

Jihad: Pappa, min kära, staten överskred gränsen från början.. Tvärtom, vi gick ut i demonstrationer och krävde frihet, och sedan såg du vad som hände.

Pappan: Självklart såg du vad som hände.. Och du vet att du till och med var tvungen att gå.. Eftersom mycket av vårt samhälle inte förstår vad frihet är.

Jihad: Vad menar du? Om din son gör dåliga handlingar mot din familjs bästa och din familjs framtid förändrar dessa handlingar, eller om du låter familjen leva för sig själv och ser din framtid enligt din åsikt, har friheten upphört att förstås?

Pappan: Självklart förstår man inte friheten.. Eftersom vårt exempel inte överensstämmer med vår situation, men jag svarar dig, min son, att lydnad mot Skaparen är den enda berättigade anledningen till att du inte kan lyda din far och mor och vilken som helst tjänare hos Skaparen, det tillåter dig inte genom Skaparens lag att behandla dem med trots och uppror mot dig själv, att du kommer med den stilen och är likgiltig inför allt lidande hos din familj och särskilt din far och mor, och till och med att avstå från familjen, och du anser att familjen är oviktig.

Jihad: Pappa, jag kommer inte att diskutera mer med dig och jag kommer att hålla med dig i allt du säger, och jag berättade för dig att sonen till din son hade fel och att det som finns i synden du talar om inte existerar.. Och trots detta kräver ditt barns ord på samma sätt i din åsikt vad som borde vara en reaktion från fadern.. Vad måste det vara, ett slag.. ett gripande.. arrestering.. vad ska pappa säga, vad är det blod är det mänskliga blodet mot alla religioner.

Pappan: Detta är allas blod.

Jihad: Nej.. det här är blod med ansvar för beslutet enbart och vem som vet.

Pappan: Du vet och du måste veta att vi alla är beslutsfattare, min far, vi är hela vår nation.

Mamman: Vad är det med er, vänner? Era röster har nått ut till gatan, sänk era röster.

Jihad: Var inte rädd, mamma, jag går inte till någon som har tagit slut.. Kan du berätta för mig var den sed som du hörde kom ifrån.. Den här rädslan från någon som hör oss.

(Vi hör en telefonsignal)

Mamman: Låt oss höra vem det är i telefonen.

(Reningen fortsätter tills vi ser mamman ta emot samtalet: "Hallå..."

(Slut på det fjärde ögonblicket)

(I sena timmar på natten hör vi rösten av Mujahid och hans fru Amal bråka)

Mujahid: Jag har sagt till dig mer än en gång, du ska inte lyssna på det eller ens lyssna på vad hon förstår dig på.

Amal: Det har du inte med att göra.. Jag tittar på vad jag vill.

Mujahid: Det är inte hur du vill, min lilla vän.. Jag sa till dig, du ska inte lyssna på det, du förstår inte.

(Mitt i bråket ser vi pappan och mamman vakna av deras röster)

Pappan: Mujahid, min son!

Mujahid: (Inifrån) Ja, pappa.. (Mujahid dyker upp talande) För Guds skull, djupt inne i hennes ögon, den blinda förstår ingenting.

Mamman: Vad är det, mamma, titta mitt i natten.. Ni väcker ju grannarna med era röster!

Amal: (Dyker upp och vänder sig mot mamman) Är det den fördömde al-Arour som stör dig, varför ser du inte Al-Bayan-kanalen.. Jag vill höra vad som sägs och förstå vad som pågår.

Mamman: Och vem är den här al-Arour, min dotter?

Amal: En farbror, en shejk, al-Arour i TV:n.

Mujahid: En shejk, en hycklare, en djävulens bedragare!

Pappan: Ta det lugnt, lugna er, allt löser sig, ta det lugnt.

Mujahid: Pappa, ni vet ju vem han är och ni känner till hans förflutna, alla hans handlingar har gått ut på att hetsa mot sekterna mot varandra.

Pappan: De vet, de vet, lugna ner dig så löser vi det.

Amal: Vadå, ska man bara titta på som det passar honom, och inte se vad som händer och vad han tittar på?.. Det är inte klokt att skapa ett drama så fort man sätter på TV:n.

Mujahid: (Avbryter) Håll din lilla mun!

Pappan: Mujahid, jag talar till dig, slut!

Mamman: Men dotter lilla, svara inte, lyssna på hans ord.

Pappan: Lugna ner er.

Mujahid: Pappa, hon vill ju fortsätta sitt liv med mig, hon måste lyssna på mig.

Pappan: Hon lyssnar på vad du säger, men lugna ner dig.

Amal: (Försöker svara men mamman hindrar henne)

Mamman: Vad gör ni, ni har skämt ut oss bland grannarna och skriker för guds skull, vill ni rasera ert hus på grund av någon som al-Arour?

Mujahid: Förstå henne, hennes mage har blivit full och hon har fötts i dag och har inget samvete eller medvetande.

Amal: Jag sprider medvetande till dig och till hela ditt land.. som att titta på Folkrådet, Syriska TV-kanalen och Satellitkanalen.. Jag vill också höra och se vad jag vill.. Du ska inte titta och lyssna och jag ska inte göra det, det bestämmer inte du.

Pappan: Hur många gånger ska jag behöva säga till, slut.. Vad är det med er.. Kan ni inte lugna er och lyssna eller vad?

(Paret lugnar sig)

Pappan: Varelserna har blivit galna!

Mujahid: Men pappa.

Pappan: (Avbryter) Jag säger ju att varelserna har blivit galna.. alla har rätt att titta på vad de vill och dra slutsatser om vad som är rätt och fel.

Mujahid: Pappa, deras handlingar hetsar folket och förstör förståndet.

Pappan: (Avbryter) Vem vet det?

Mujahid: Titta på dem! De har sett några avsnitt.

Pappan: Jaha, de har sett några avsnitt, har det förstört din hjärna?

Mujahid: Det är inte så, pappa, men sådant får mig att hata en person i mitt land eller min tro.

Pappan: Slut nu, och låt henne nå en viss övertygelse som du har nått en viss övertygelse.

Mujahid: Men pappa, jag är skepparen och räcker det inte med att jag har nått en övertygelse?

Pappan: Nej.. I dag räcker det inte med att bara du når en övertygelse.. I dag måste alla nå en övertygelse och alla måste tala, och alla måste förstå allt.. Vårt liv har blivit så, vi har blivit klichéer.. ingen av oss litar längre på någon, och ingen av oss är övertygad om den andre.. Åh, förbannad vare den här fasen vi har kommit till, min lilla Sabira, ge mig min blodtrycksmedicin.

Mamman: Hämta ett pillermynt och ett glas vatten snabbt åt din far, min älskling.

Amal: (Går för att hämta det snabbt) Självklart, kära svärmor.

Mujahid: Förlåt mig, pappa, och må ditt huvud skonas, för guds skull.

Amal: (Kommer tillbaka med pillret och ett glas vatten) Förlåt, kära svärfar, en säkerhet för vår närvaro, förlåt mig, bli inte arg på mig.

Pappan: Kära barn, ni är det lilla i vår familj.. Det viktigaste är att ni håller er till den goda anden och tar hand om det fina som finns mellan er.. Förstör det inte, för guds skull.

Mujahid: Gå, gå nu, ta det lugnt och gå till ert rum, och må ni få en god natt, far, och god natt, mor.

Mamman: God natt, mina kära, ta hand om varandra.. Och du, min andre, kom hit framför mig, vila dig, gå som en utvald.

Pappan: Gammal.. du säger att jag är gammal.

Mamman: Jag skämtar bara med dig, du är fortfarande ung och stark.

Pappan: Och du, du är den vackraste av alla unga kvinnor.

Mamman: Må du behålla mig, kära du, och må du leva länge.

(De går tillsammans till sitt rum, utmattade)

( Slut på den femte stunden )

(Matsalsbordet: alla sitter utom Amal och Jihad som kommer in vid scenens början)

Jihad: Och vi har äntligen fått lite brännande peppar på våra fingrar!

Mamman: Titta på dig, Gud vare larmad, de tidigare dagarna hade mer entusiasm än så.

Jihad: (Efter att ha smakat) Mmm.. Ja, vad är det här, pappa?

Mamman: Ät, min son, ät från fatet.

Jihad: Det är väl trevligt, men vi provar om din mat är god eller inte.

Pappan: Har du någonsin sett din mor ändra på sin matlagning?

Jihad: Vi ville försäkra oss om att vi inte var hungriga, alltså.. (Tittar på Mujahid) Men var är din fru?

Mujahid: Hon gick till sin familjs hus.. hon är ledsen för sin fars, sin mors och sina syskons skull.

Jihad: Hon skulle äta och sedan gå.. Hon borde ha väntat lite! (Bränner sina fingrar på fatet och drar undan handen medan Jihads mor tittar på)

Mamman: Oroa dig inte för henne, jag skickade ett fat med mat till henne.

Mujahid: Gud ske pris, ingenting ont ska drabba hans fru.

Mujahid: Vad nöjd du verkar idag.. Vadå med knuten näve?

Jihad: Vadå vad mätt man är när man har pengar.

Mujahid: Självklart, pengar är allt idag.

Jihad: Det är enligt din uppfattning, men enligt min uppfattning är till exempel en tyrannisk diktators död större lycka för varje fri människa.

Mujahid: Mannen, vad har hänt med människorna, med min fru och dig nu.. har det gått så långt att blodet har blivit en vardagssak för er?

Jihad: Och vem har sagt att det är en vardagssak.. Vet du inte att varje droppe blod har sitt pris, och att det priset är frihet?

Mujahid: Vilken frihet, min man.. vilken frihet pratar du om.. frihet att döda!

Mamman: Sluta nu, snälla.. varje dag drar ni in oss i politik!

Jihad: Jag pratar om livets frihet.. värdighetens frihet.. en frihet där du lever som jag och alla andra.. så att det som drabbar dig drabbar andra.

Mujahid: Av det du säger förstår jag att vi inte lever så här.

Jihad: Varför lever vi ens, vid Gud, de döda lever ju bättre än vi.. Vilket liv pratar du om, pratar du om det politiska, ekonomiska, sociala eller religiösa livet.. min kära, jag ska räkna upp dem för dig..

Politiken från början, och vi har handen på hjärtat, om vi pratar om det gemensamma arvet, det gemensamma arabiska arbetet, det finns inget gemensamt arbete i toppen vad gäller mat, dryck och turism, våra mål är enighet, frihet och socialism, se hemlandet framför dig, se hur många stater det har blivit och i varje stat vad som händer.. Vår ståndpunkt är densamma som den palestinska frågan och den omspännande rättvisa freden, och vi har inte hittat en enda allierad som står vid vår sida för att återvända till jorden.. Men vad ska vi göra, vi fortsätter att ljuga eftersom din politik, min kära, är den politik som har lett oss till stupet.. Jag säger till dig, försvarsministeriet och armén, jag vill förstå vad ministern och hela armén har gjort, och den är ett år och en halv gammal och var tre månader gammal, och vad vet jag om vad de lär dig, herregud, om armén, lite sport och ett ordnat system.. Det är mycket bra, titta på arbetslösheten hos oss och se det sociala förfallet, vart det har tagit vägen, min man, i vårt land har undervisningen, domstolen och till och med sporten blivit en skam, säg till mig att det är bättre att vi begravs i jorden.

Mujahid: Den som är som du begraver sig själv i jorden.

Mamman: Mujahid, vad är det för tal, visa respekt för din storebror.

Mujahid: Mamma, den store mannen med sina ståndpunkter och principer.. har inte hört ett dugg av vad han pratar om, han pratar bara nonsens, han har inte hört ett dugg.. Du vet, herregud, vad du sa för en stund sedan, att vi alla som syrier måste hålla våra huvuden högt upp.. Varför? För att hans ära fortfarande finns kvar, och det är en ära för den syriske medborgaren också.

Jihad: Det räcker nu, vi är klara, nu har du börjat förstå politik, det är upp till dig, punkt slut.

Mujahid: Som du sa, jag älskar teatern och konsten, och jag älskar handeln och vad som är fel och rätt.

Jihad: Fel är att ni affärsmän alltid räknar ut det efter era egna intressen.

Mujahid: Mujahid: Det är en skam att du säger så, se bara hur ni konstnärer räknar.

Mamman: Nog nu, Mujahid.

Mujahid: Varför tystar du mig, varför säger du "håll tyst"?

Mamman: För att han trots allt är din storebror och du måste lyssna.

Mujahid: Nej, det är inte så att jag måste lyssna, det är han som måste lyssna och vet att vi i Syrien från första stund har stått fast vid vår ståndpunkt och inte kommer att ge vika.. och vi kommer inte att rubba våra principer, för ingenting har förändrats i den. Tvärtom måste han veta att även om vi skulle ge upp en princip, men ämnet förändrades till exempel om vi gav upp vårt fasthållande vid den palestinska frågan, så skulle vi inte ha något problem i Golan, men den sakernas ordning har vi inte gjort.

Jihad: Som vadå? Andra länder, min man, ge mig ett enda land som har betalat vad vi har betalat.. Ge mig ett enda land som kan utstå det vi har utstått för våra ståndpunkter och ändå finnas kvar på kartan.

Jihad: Förnekar du verkligen sanningen, människa? De länderna du talar om – titta var de har hamnat och var vi står i dag.. Är det inte en skam i din mening att ett land som vårt, med alla livets förutsättningar, hamnar efter en liten stat som ligger långt före oss kulturellt? Åh, Herregud, min man, du påminde mig om den som sa: om varje land drog tillbaka sitt, skulle det inte finnas något kvar framför oss än en åsna.

Mujahid: Faktum är att all den där kulturen du pratar om inte har fört med sig annat än olyckor för oss, låt dem dra tillbaka den bara vår värdighet förblir intakt.. Det finns människor, min bror Jihad, som inte vet vad värdighet betyder eftersom det helt enkelt inte existerar hos dem för att de ska kunna förstå det, så man kan inte klandra dem. Man klandrar den av oss som kan stå ut med att se blod överallt.

Jihad: Min herre, det handlar inte bara om ord utan om handling, jag vet att den som inte tar lätt på det här blodet intar en bestämd ståndpunkt och försvarar den efter bästa förmåga, eller om de angrips på samma sätt som ni.. därför anser jag att du bör låta dem vars blod det gäller diskutera som de vill, eftersom den som bär ansvaret för detta är den som själv vill se blodet flyta.

Mujahid: Människa, du är precis som min fru, det är meningslöst att diskutera med dig.. Felet ligger inte hos dig, det är mitt fel som sätter mig med dig vid det här bordet.

Mamman: Vad är det för prat.. vart är du på väg.. sätt dig och ät upp din mat.

Mujahid: Låt mig vara.. Må min fru vara förbjuden för mig om jag sätter mig vid samma bord som han igen.. Och om han fortsätter tänka så här.. jag vet inte vad som flugit i deras sinnen.. (När han går ut) Vad är det för stämning här.

Jihad: Guds skull på ditt förstånd, herre Mujahid, gå och sköt ditt arbete, så här dags är omständigheterna lite knapra för er och ni är spända och vill att det ska ordna sig.. gå, Guds välsignelse följe dig.

(Tystnaden lägger sig, och Jihad och mamman äter medan pappan stirrar intensivt på Jihad)

Jihad: Vad är det, pappa, varför tittar du så där på mig?

Pappan: Inget särskilt, inget att förvånas över.

Jihad: Du har rätt att förvånas, sannerligen har vår tid blivit en tid för överraskningar.

Pappan: Jag förvånas för att om det är så här det låter i vår lilla familj, hur ska det då gå med vår stora familj? 

Jihad: Och enligt din mening, vem bär skulden – vi eller vår stat som krossat allt inom oss sedan längesen? Du vet vad det innebär att ingen marsch eller demonstration tillåts utom genom strikt planering och organisation, vilket helt enkelt betyder att de dödat den nationella känslan inom oss precis som de dödat så mycket vackert som en gång fanns naturligt inom oss!

Pappan: Du vet mycket väl att jag aldrig har tillhört något parti eftersom jag inte har sett annat än slagord från partierna och ingenting annat.

Jihad: Jag vet, pappa, låt afandi höra det här samtalet.

Pappan: Och trots allt respekterar jag andra människor som har trott på partilivet och försökt göra någonting, och allt detta beror inte på mitt hat eller att jag älskar något som inte tillåter mig att se sanningen eller söka efter den.

Jihad: Vi är alla sådana, pappa.

Pappan: Nej, Jihad, du har nått en fas där du blandar ihop korten, du blandar vårt ställningstagande som arabisk och extern politik med ditt hat mot försämringen av våra levnadsvillkor, och det är det som gör att du inte kan se sanningen klart.

Jihad: Om vilken sanning pratar du.. Undervisa mig inte om frågan om sak och fred.

Pappan: Det jag ska förklara för dig är som det här enkla exemplet som jag ska lägga fram för dig.. Jag, din mor och du sitter i det här huset när plötsligt en främling dök upp och bröt upp dörren till huset och vi tvingades ut, vårt motstånd mot detta och vi sa att det här huset är vårt hus och alla grannar och folk som bevittnade detta tal och trots detta inte gick med på att lämna tillbaka huset till oss, tja, vad är dina lösningar för att återfå huset.. Självklart kommer du att säga till mig politik och diplomati eller militär, tja, vi kan inte göra det eller så finns det inte någon av dem, i din mening ger vi honom ett rum i det här huset, är det inte så, eller ger vi upp huset och vi vet mycket väl att det är vårt hus. Och så är det, pappa, vår ståndpunkt som du pratar om, vi betalar nu skatt för den, en skatt för vårt fasthållande vid vår rätt, en skatt för vårt stöd till alla folkliga organisationer, det är vår utrikespolitik som du inte får låta någon förstöra ditt sinne med.

Jihad: Pappa, profeten frid vare med honom skapade fred med judarna, det är profeten, tja, vi om vi inte säger diplomati och diplomati och med makt kunde vi få vår rätt tillbaka, tja, vad är lösningen.. Om detta liv tvingar oss och vi inte kunde få vår rätt tillbaka, pappa, helt enkelt för att det har stulits, och om vi ser en tullinspektör ser vi hur pengarna är hoperade i hans hus och hans lön är värd natusen, så hur är det med den som är större än honom?

Pappan: Jag säger igen att du blandar ihop papperen, jag sa till dig att det som har rätt inte utnyttjas av honom och de vet mycket väl om den saken och de vet att den dagen aldrig kommer då de höjer den israeliska flaggan på vår mark, därför är det detta pris som betalas, men när det gäller den korruption som du pratar om, så har vi helt och hållet avvisat detta, men vårt avvisande betyder inte att det åtföljs av våld, mord och förstörelse.

Jihad: Pappa, du vet att de människor som försökte föra en dialog med staten tillbringade två liv i fängelser för att upphäva en lag, en person, ett arbete, ett skede, en minister eller en chef. Så vad anser du om en som tillbringade hela sitt liv i fängelse på grund av statens reaktion mot honom – vill du fortfarande att han ska tro på dialog och ord? Vid Gud, han har all rätt att vara i opposition, och heliga är de människor som stod vid deras sida när de fängslades.

Pappan: När det gäller den här oppositionsmannen och hans personliga fickor, har han rätt att se det sätt som passar honom för att lösa problemet. Men när den här oppositionsmannen talar om ett folk, måste han inse att det finns många skikt av folket som inte vill att problemet ska lösas utom genom dialog, och därför kan han inte trappa upp saken på egen hand. Och sedan, pappa, se till att inte tro att det finns en opposition – det finns personer vars intressen krockade med statens intressen, och därmed blev de en opposition. Visa mig en enda oppositionsman hittills som har ett verkligt program, ett politiskt, ekonomiskt och moraliskt program som han talar om.. Jag har inte hört dem tala om något annat än att störta regimen, och det är fel, även om det var ett mål för dem. Oppositionen borde ha en metod för att kräva saker och ha ett projekt för ett bättre liv.. Kom igen, visa mig, ge mig en opposition hittills som.. de äger inget annat än egenskaper av hämnd.. och här säger jag att det finns orättvisor som utövats mot dem och jag fördömer det helt, men det gör mig inte sympatisk med deras krav eftersom de har gjort sig förtjänta av det.

Jihad: Nu vill du övertyga mig om att det inte finns några oppositionsmän hos oss och du vill att jag ska tro på vadå.. På de blockerande partiernas män eller statens män som är inpynta i korruptionsandatsen.. Pappa, du vill övertyga mig om att vi har rätt och att hela mänskligheten har fel, att alla dessa länder är emot Syrien.

Pappan: Det som får en att skratka och gråta på samma gång är att vi aldrig samlas utom vid en begravning eller ett bröllop. Må Gud förbanna detta skede.

Jihad: Tvärtom, pappa, Gud välsigne detta skede då folken återvände till sin mänskliga uppvaknande.

Pappan: Jihad pappa, du är min äldste son och du vet hur jag behandlade dig och dina syskon, men i dag, vid min välsignelse över dig, vill jag råda dig och be dig att lämna politiken åt politikens folk. Du vet att jag aldrig har stått i din vägen en enda gång.. Jag ber dig den här gången bara att du ska bli mycket, inte lite.. Landet går definitivt mot det bättre, se till att inte tro att det kommer att gå mot det sämre, hela saken behöver helt enkelt visdom och tålamod och inget annat.

Mamman: Ja, mamma, vid min välsignelse över dig, vid Gud, mina ögon har tröttnat på att vänta på att få se dig nå denna hjältemod, jag vill glädjas åt dig och se dina barn.

Jihad: Vad är det med er som pratar med mig, mina vänner, som om jag vore ett litet barn? Dessutom kommer inget att drabba oss utom det Gud har skrivit för oss, och jag gör inget fel.

Pappan: Din närvaro nu vid denna tid i demonstrationerna är ett jättestort misstag, och du vet att detta har lett till att det blöder på gatorna, pappa.

Mamman: Varför går han ut i demonstrationer.. Och du vet att han går ut i demonstrationer och deltar.

Pappan: Han har lovat mig hur många gånger som helst att han inte kommer att gå ut.

Jihad: Jag har inte lovat någon, mamma.. Jag har inte lovat dig, pappa, de här demonstrationerna är min rätt och varje fri människas rätt, och det är de själv som valde att det skulle bli blod.. Må lunchen alltid vara välsignad (Han lämnar bordet).

Mamman: Jihad, få mig inte att bli arg på dig.. Vid min välsignelse över dig, min son, går du inte ut, hör du det.. Han har gått ut, och hur vet du det och han lyssnar inte på mig.

Pappan: Ta det lugnt, Sabira.

Mamman: Jag vill inte ta det lugnt, ni vill ge mig en stroke, jag kunde knappt bärga mig tills mina barn växte upp, nu vill ni beröva mig dem.. Det är synd, det vill säga.. Det är synd att vi ska få leva och glädjas åt dem och deras barn.

(Slut på den sjätte stunden)

(Tidigt på natten ser vi Jihad bära sin väska och smyga ut, och det dröjer inte länge förrän Mujahid dyker upp bakom honom)

Mujahid: Vart då?

Jihad: Vart då, vad bryr du dig om?

Mujahid: Vi är en familj, min vän och bröder, och det är min rätt att veta vart du är på väg mitt i natten.

Jihad: Du vet mycket väl vart jag är på väg.

Mujahid: Om jag visste skulle jag inte ha frågat.

Jihad: Jag går för att kräva min rätt och din rätt och varje människas rätt.

Mujahid: Och enligt din mening, vad är det jag kräver?

Jihad: Vart vill du komma?

Mujahid: Tror du att du går